onsdag 22 maj 2013

Mycket att ordna

Gomorron. Jag är så trött att jag inte fattar att jag är vaken... å vad jag inte hade sagt nej till lite mer sömn... Måndag och tisdag var väldigt hektiska dagar med mycket att göra och det blir inte bättre idag. Sen kommer det förhoppningsvis att lugna ner sig i ett par dagar. Kanske.

Idag kommer 10-12 personer hit på middag kl 15. Pappa skulle ha fyllt år idag så vi skall träffas och minnas honom. Min svägerska kommer hit om någon timme och skall fixa lite med maten medans jag är på jobbet, sen går jag hem och hjälper till med resten.

Jag har inte hunnit stanna upp och känna hur jag mår än, men saknaden slår till ibland med otrolig kraft. Jag har gråtit så mycket att jag sprängt några blodkärl i ögonlocket, det ser ut som om jag har röd ögonskugga på en bit av ögonlocket...

En sak som jag märkt är att jag känner mig fullständigt blåst i huvudet. Tankarna går liksom inte från punkt A till punkt B, någon har klippt av snöret däremellan. I går morse stod jag, naken och blöt, i badrummet och bara stirrade på de tomma handdukskrokarna i flera minuter. Jag kunde inte koppla var de var någonstans (nytvättade och torra låg de på köksbordet). Eller på jobbet när jag skriver ut massa papper, går till skrivarrummet för att hämta dem och upptäcker att jag missat skriva ut ett av papprena. Går tillbaka till mitt rum och skriver ut ett annat papper. När jag gjort samma fel 3 ggr så blir jag lite trött på mig själv...

Tack för era fina kommentarer på det förra inlägget, de värmer verkligen. Nu märker jag nackdelen med att vara singel... ingen att prata med. Visst, min familj är bara ett telefonsamtal bort, men de är inte HÄR. Detta är en mycket ovanlig känsla för mig, som alltid varit eremit. Eftersom jag nu är singel så värmer era kommentarer här och på Facebook, era chattar och meddelanden, så otroligt mycket. De är verkligen uppskattade. Det får mig att inte känna mig så förbannat ensam i detta.

Idag får jag i alla fall träffa hela min familj och några av mina föräldrars bästa vänner. Det skall bli mycket gott att få (och ge) lite kramar.

Ta hand om varandra! Kramar till er med :)

3 kommentarer:

  1. Hej Lena. Beklagar verkligen. Vet precis vad du går igenom. Min pappa dog för några år sedan. Han hade vart sjuk en kortare tid. Jag arb med honom å vi sågs ju ofta. Mamma dog 1999, oxå efter en kort tids sjukdom. Man är ensammast i världen , även om man soYm jag har min man å barn. Det kommer stunder då man vill fråga dom nåt, å minns plötsligt " att det går ju inte" eller berätta nåt för dom...... Tag dan som den kommer, gråt när du behöver lätta på trycket. Alla sörjer vi på olika sätt men jag grät å bölade länge å ofta å nu går det bättre. Men som sagt, ta en dag i taget å lyssna på din kropp. Sorgen kan ta lång tid att genomgå men det blir lättare. Kramar! Elisabeth Nyberg

    SvaraRadera
  2. Hej igen.. Jag fäller några tårar när jag läser om era sorger som ni gått/går igenom och inser att jag är lyckligt lottad som har båda föräldrar kvar och även svärföräldrar som är mig nära.

    Jag förlorade min farfar förra året och det medförde att jag började sakna min farmor som gick bort 2007 en gång till. Det var som farfars bortgång drog sorgen för farmor till ytan mer än den gjorde när hon faktiskt gick bort...
    Så jag har gråtit så mycket över farmor (och självklart farfar också, men farmor var mig SÅ nära) och sörjt att inte ha henne att prata med längre.

    Att sörja är verkligen något man måste tillåta sig att göra och som i ditt fall Lena, finns det många som är här för dig om du behöver prata.

    Stor kram och hoppas er minnesstund idag för din pappa blir rogivande för er alla..

    SvaraRadera