Så trött....

Gomorron. I natt har jag sovit 8 h, som en stock. Tack vare mina Propavan så är det inget fel på sömnen. Däremot så känns det som om jag skulle behöva sova det dubbla. Jag är pigg när jag vaknar och går hemifrån till jobbet, men när jag varit där ungefär 2 h är det som om någon slår mig i huvudet med en gummiklubba. Jag blir så trött att jag nästan känner mig berusad. Igår räknade jag ner minuterna tills det var dags att gå hem (jobbar halvtid denna veckan och går hem 11.30) men 3 minuter innan det var dags att gå så fick jag massa nya, brådskande saker att göra. Jag fick stanna ytterligare 50 minuter, då var det bara jag kvar för alla andra hade gått på lunch. Jag nästan släpade mig hem efter det.

När jag väl kommer hem så försvinner lite av tröttheten, men inte allt. Min syster och styvmor kom vid 13-tiden och skulle pilla med bilder vi skall ha i ett bildspel på mottagningen nästa fredag. De pillade med det själva, jag låg som ett kolli på soffan. Där låg jag mer eller mindre hela eftermiddagen, fullständigt slagen. Jag fattar inte hur man kan vara så trött! Och hur skall det gå nästa vecka när det är meningen att jag skall jobba fulltid? Bävar för detta...

Annonsen var inne i tidningen igår, och den var så fin. Jag skapade den efter familjens önskemål på GP:s webbsida, och det var fruktansvärt svårt att klicka på Send-knappen. Oj vad det blev verkligt då. Likaså när korret kom. Men att se den i tidningen var en blandad upplevelse. Det var givetvis jobbigt att se det, svart på vitt, att pappa är borta. Men den var så fin. Och placeringen så bra. Så jag är nöjd när det nu är som det är.

I onsdags var det ju pappas födelsedag och vi var 11 personer som samlades här hemma hos mig och åt middag. Det var härligt att se alla igen. Både familj och nära vänner till mina föräldrar och hela familjen. Vi har alla kommit varandra så mycket närmare nu, i och med allt det jobbiga. Vi i familjen talar om för varandra att vi älskar varandra och jag tror aldrig jag har kramats så mycket som jag gjort den sista veckan. Än mindre haft så stora behov av att få kramar. Så något bra är det i alla fall.

Tack och lov har jag inga planer i helgen. Vädret verkar "något ostadigt" men det kanske blir lite möjlighet att sitta på altanen. Jag vet att jag skrev här i bloggen för exakt en vecka sedan, att det kanske skulle bli tillfälle till lite altan-sitteri i helgen. Föga anade jag att jag skulle slänga mig på moppen redan innan lunch och åka upp och vaka över pappa :( Tänk att det är en vecka sedan idag. Känns som en evighet. Jag satt just här och spelade ett spel som vi båda gillar, och kom på mig själv med att vilja ringa honom och fråga om han kommit på ett knep som jag kommit på.... det går ju inte. Och där kom dagens första tårar... skit också. Jag gråter ju hela tiden känns det som. Men det är bra att skriva, jag kommer i kontakt med mig själv på något sätt då.

Ha en bra fredag och en härlig helg!