Regnig lördagsmorron

Gomorron! Ute regnar det, men det är väldigt friskt och skönt. Sitter här med altandörren öppen trots att det bara är 3°C ute, men det är skönt. I natt har jag inte sovit bra, min hosta har kommit tillbaka. Tog en liten hutt Cocillana Etyfin när jag vaknade för någon timme sedan och inte kunde sluta hosta, så nu sitter jag här och är alldeles snurrig. Misstänker att jag får sova en snutt till snart, så att det snurriga försvinner.

Gårdagen var en alldeles vanlig fredag. Jobb och sen hem och somna på soffan innan klockan slog 19... På lunchen var 3 av oss tjejer iväg och åt sushi. Lite lustigt är det när man kommer in där, man hinner knappt innanför dörren innan de rabblar vad man vill ha... Igår fick jag också smaka på en sjögrässallad som "kocken" kom fram och gav mig. Den var väldigt fräsch och god, har inte sett den på deras meny tidigare. Jag måste nog berätta för dem vad jag skall göra på något sätt, annars kommer de att ta det som en personlig förolämpning när jag inte kommer på ett tag, och sedan när jag går dit igen bara beställer typ 4 bitar...

Efter jobbet igår gick jag direkt hem och hämtade moppen och åkte till Mölndals Centrum för att leta vårjacka. Där finns en outlet för någon sportbutik där de brukar ha bra och billiga sportkläder. Hittade en som skulle funkat, billig var den också, bara 175 kr, men den var SVART. Vem katten vill ha en svart vårjacka?? När jag kom hem så rotade jag lite till i förrådet och hittade faktiskt en Helly Hansen-jacka (kopia...) i vitt och gult med lite svarta detaljer. Den köpte jag på en marknad i Polen för över 10 år sen, vet inte varför jag har sparat den för den var alldeles för liten före jag började med Xtravaganza. Men nu passar den utmärkt. En ganska tunn vindjacka, i början kan jag ju ha en tröja under, så blir den inte för kall. Så nu är det problemet löst!

När jag hade tagit beslutet om att göra en Gastric Bypass och satt hemma och funderade på hur min omgivning skulle ta det, så funderade jag på om någon skulle kunna tänkas "motsätta" sig mitt beslut. Det var ingen direkt som jag trodde skulle göra det, men kanske några på jobbet som skulle ifrågasätta mitt beslut. Jag har blivit helt motbevisad. Jag har inte mött något motstånd eller ifrågasättande från en enda person i min omgivning (familj, vänner & kollegor). Totalt stöd, nyfikenhet och påhejjande. Det är underbart. Men jag tror också att det väldigt mycket beror på min egen inställning. Jag är STOLT över mitt beslut, och då tror jag det blir accepterat på ett annat sätt än om man inte är det. Det här är det största beslutet jag någonsin har tagit i mitt liv, och då är det ju väldigt bra att jag har stöd från alla. För jag kommer att behöva det! Jag har läst lite på olika forum om tjejer och killar som blivit bemötta på ett helt annat sätt av vänner, familj och kollegor, och det måste vara jättejobbigt. Tänk att ta ett sånt här stort beslut och sedan bara bli motarbetad!

Samtidigt är jag rädd. Rädd för själva operationen. Rädd för flygresorna. Rädd för att jag skall må dåligt när jag skall börja äta. Rädd för att spy. Ja, ni läste rätt. Bortsett från att jag har spytt 2 ggr när jag har varit lite väl onykter så har jag inte spytt sen jag var 6 år. Jag har alltid varit rädd för att må illa, mest beror det väl på att jag "inte vet hur man gör" när man spyr. Sen är jag rädd för komplikationer. Gör jag rätt som opererar mig i Tyskland, tänk om jag får problem och Sahlgrenska inte kan/vill ta emot mig? Vem kan jag ringa och fråga om jag har frågor eller funderingar? Men trots alla dessa rädslor så VILL jag göra detta.

Jag är också lite orolig för hur det skall gå med min katt, Cornelia. Hon är ju 15,5 år och under de 6 åren hon har bott hos mig så har vi varit ifrån varandra 3 nätter när jag var i Skagen för 3-4 år sen. Men då bodde pappa & Marita här är jag var borta, så hon (och Nellie) var fortfarande hemma. Nu skall hon bo hos Maritas syster med sambo. När jag åkte och hälsade på pappa & Marita i Västindien 2002 så bodde min dåvarande katt Zita (ja, därifrån har jag tagit mitt alias zitalena) hos min mamma. Hon tacklade av totalt när hon kom till mamma och de avlivade henne innan jag kom hem. Jag hade gett mamma "fullmakt" att göra vad som var bäst om något hände henne, och i samråd med min syster tog de detta beslut. Zita hade bott hemma hos min syster och mina föräldrar mellan 1989 och 1997 så det var lika mycket Åsas katt. Fast hon var över 19 år, så det var väl snart dags för henne ändå... Tänk om Cornelia, som är en en-personskatt och har sina vanor, inte alls tycker om att jag lämnar bort henne? Skulle bli helt knäckt om hon inte klarade detta... Vi skall i alla fall ta en träningsrunda innan jag lämnar bort henne före operationen, för att se hur det funkar. Ett par dagar då jag fortfarande är hemma, så vi får se hur det går. Fast funkar det inte så vet jag inte vad jag skall göra, jag har inga andra alternativ.

Nä, nu får jag sluta fundera. Det är lördag och helgen har inga planer, precis som jag vill ha den. Nu skall jag lösa lite korsord :) Ha det gott!