Sittknölarna...

Gomorron. Mycket negativt har jag sagt om hösten och mörkret, men det är ganska mysigt ändå när man kan tända levande ljus. Sitter här i mitt lilla arbetsrum med 2 ljus tända.

Telefonen som lyser i bilden har fått ett spel, det verkar som om SIM-kortet helt plötsligt har bestämt sig för att sluta fungera. När jag vaknade i morse så stod det att jag bara kunde ringa nödsamtal... Jag har redan pratat med dem på Telenors kundtjänst (de har öppet dygnet runt) och efter att ha tagit ur både batteri och SIM-kort utan att något hände så är det nog domen. Jag skall låta vår IT-kille kolla på den, han har exakt samma telefon. Får han den inte att funka så skall jag ju till stan och sjukgymnasten idag, då kan jag tydligen bara gå in på en Telenorbutik och få ett nytt SIM-kort. Lite läskigt att man inte kan ringa med telefonen... Men datatrafiken funkar, så händer något så får jag väl skicka ett mail till någon :)

Igår på jobbet hade jag fruktansvärt ont i "sittknölarna". Jag fattar inte hur ni som lyckats med er viktnedgång står ut, min rumpa är fortfarande väldigt välvadderad, men ändå skaver benen. Jag kunde knappt sitta på jobbet och satt ömsom på min jacka, men det blev väldigt knöligt. I söndags när jag var på Lidl så stod jag och fingrade på en sån där mjuk kudde man har på stolen som är lite högre på ena sidan. Varför köpte jag den inte?? Åkte tillbak dit igår efter jobbet, men de var givetvis slut/bortplockade. Istället åkte jag förbi JYSK och köpte en vanlig stolsdyna, så nu har jag en att ta med till jobbet.

Pappa & Marita kom förbi en timme på kvällen, det var ett tag sedan jag såg dem. Ingen dator hade de med, så det var inga datorproblem som skulle lösas, det är högst ovanligt :) Vi umgicks alltså bara.

Det skall bli intressant att se vad sjukgymnasten säger om mina knän/min höft idag. Snackade lite med pappa & Marita igår (pappa är läkare och Marita sjuksköterska). Jag sa att jag ALDRIG skulle söka för mina knän. Varför? Jo, för om man blir utfrågad (= förnedrad faktiskt) om sin övervikt när man kommer dit med ett stukat lillfinger (allt blir ju bättre om man går ner i vikt, det vet väl alla?...), hur skulle det då inte låta om man söker för trasiga knän??? Det finns helt enkelt bara 2 saker som kan ha hänt: 1) jag har helt enkelt överansträngt dem med allt promenerande i stegtävlingen, det var ju väldigt mycket mer än normalt. Mot detta hjälper vila. 2) jag har pajat knäna på grund av att jag väger för mycket och har gjort det under många år. Mot detta vet jag inte vad som hjälper mer än att gå ner i vikt.

Nu skriker Cornelia och vill ha mat. Det låter på henne som om världen håller på att gå under. Sen när hon väl får maten så dröjer det ett tag tills hon äter. Hon är knasig. Men det är väl en gammal tants privilegium... Hon fyller ju 17 år om lite mindre än 2 veckor.

Ha en bra tisdag!