Gomorron. En alldeles vanlig tisdag. Inget speciellt planerat. Skall posta lite Tradera-paket bara. Tyvärr har jag inga DHL-lådor hemma så jag får antingen packa i kiosken eller åka dit först och hämta tomlådor. Får se hur många betalningar som har kommit in i eftermiddag.
Gårdagen var så där. Kände mig halvrisig hela dagen, så jag simmade eller våtvästade inte. Gick hem och la mig på soffan och slumrade. Somnade vid 21 i soffan förståss, men vaknade kl 2 och förflyttade mig till sängen.
Matmässigt vet jag inte var jag står nu. Ibland går det bra ibland går det åt helvete. Måste programmera om min hjärna, jag lyckas inte med ren vilja. Vet inte hur jag skall göra. Borde gå och prata med någon, men det funkar ju inte. För det första har de flesta bara mottagning på dagtid, och jag kan inte vara ledig från jobbet. För det andra kostar det så fruktansvärt mycket. Jag har inte råd att lägga 600-1.000 kr/vecka. Men jag ger inte upp. Jag kämpar vidare. Fast jag börjar bli lite trött på att allt hela tiden skall vara en kamp. Jag funkar inte när jag har pengar i plånboken (eller kort). Varför skall det vara så himla svårt???? Skall jag inte handla något tar jag inte med mig plånboken när jag lämnar hemmet. Skall jag handla något och jag vet exakt vad det kostar, tar jag med mig jämna pengar. Det är de "tricksen" som funkar bäst. Ett annat "tricks" som jag har börjat använda mig av är tabletten alli. Jag använder den inte som man skall, d.v.s. tillsammans med mat, utan jag tar en när jag går hemifrån och skall handla något. Då vet jag att om jag äter något med fett i inom 3 timmar (ungefär) så mår jag dåligt. Ett bra sätt att stoppa oönskade inköp. För de är faktiskt oönskade, jag VILL inte handla något onyttigt, men jag gör det ändå. Blir så förbannad på mig själv. Alli är bra, men det handlar ju om att jag skall komma ihåg att ta tabletten också...
Jag vet att jag måste ner mer i vikt. Även om jag i grund och botten trivs ganska bra nu så måste jag ner minst 20 kg till. Min högra höft har börjat krångla. Jag kan inte lägga högerbenet ovanpå vänsterbenet (t.ex. för att ta på mig en strumpa) utan att det gör jätteont. Jag kan inte stå upp och försöka ta på mig en strumpa genom att böja upp högerbenet. Än så länge gör det inte ont om jag inte går väldigt långt, och jag klarar fortfarande av trappor, men jag antar att det bara är en tidsfråga. Att ha en pajjad höft utöver 2 trasiga fötter, en trasig armbåge och en mus-axel vill jag inte! Det räcker som det är. Men nu blir jag "straffad" för alla år av mycket kraftig övervikt. Jippe.
Oj vad jag var negativ så här på morgonen... Men med detta avslutar jag och önskar er alla en bra tisdag!
Ibland har man negativa dagar, då är det bra att ha en blogg att spy ur sig på :) För mig funkar det bra i alla fall, jag skriver av mig allt skit jag bär på, publicerar inte alltid det jag skrivit...men jag har fått det ur mig. Förstår din frustration. Men du kommer nå dit ska du se! Jag hejjar på dig, har du grejat 40 kg klarar du de sista också.
SvaraRaderaKRAM från mig
Jag tror hösttröttheten lägger sig som en våt filt över oss. Jag känner mig också lite låg dag, men jag har ju privilegiet att kunna krypa ner under filten ett tag, med en liten ulltott på benen. NU går jag och gör det!
SvaraRaderaDet kommer alltid att vara en kamp. För mig är det kamp och kontroll dagligen. Jag tappar kämparglöden när jag hela tiden måste vakta mig själv... Det börjar bli riktigt jävla astråkigt med dessa soppor (dricker 2 om dagen), för INGET händer ju på vågen... INGET! Jag hoppas att man nångång ska kunna komma i fas framförallt psykiskt med sina tankar kring mat... Jag går ju i snitt upp 2-4 kg VARJE helg när jag unnar mig.. sånt som egentligen inte är konstigt, 1-2 glas vin, tacos och en LITEN chokladkaka t ex!! Det är sinnessjukt... flera kg, så kämpar man ned dem mån-tors och sen är det samma visa igen... :-/
SvaraRaderaMen jag håller på dig och oss, och jag har INTE slutat läsa, jag är bara sämst på att kommentera.
kram kram Linda
Katarina: Lustigt nog har jag aldrig skrivit dagbok... så det enda jag skriver är bloggen. Jag hejjar på oss, men just nu känns det trögt. Kramar
SvaraRaderaMamma: Det är mörkt jämnt. Enda gången jag ser dagsljus är när jag går hem på lunch. Trött, blasé. Men det är väl "som det skall vara" på vintern... Gonatt eller gomorron! :) Kram
Linda: Det vi gör kan inte vara bra för kroppen, det är det jag är mest orolig för. Men vi ger ju inte upp! Någon gång skall det väl vara vår tur att lyckas? Du är inte sämst på att kommentera, det är jag... Kramar!