OS-SILVER och bollen i rullning

Gomorron! Såg semin på damernas sprintstafett, sen somnade jag... Inte så konstigt eftersom jag sov så lite natten innan. Men jag vaknade när det var 5 minuter kvar tills de gick i mål på finalen, så det fick jag se i alla fall. Väldigt spännande var det, och ett jättebra jobb av Anna Haag och Charlotte Kalla!! Herrarnas gjorde det ju tydligen ingeting att jag sov mig igenom...

Det var mycket som snurrade i skallen igår natt, så jag satte bollen i rullning på 2 håll. Dels anmälde jag mig till en informationsträff på Carlanderska (angående Gastric Bypass alltså), och det är den 11 mars på kvällen. Missar kören, för det är en torsdag, men det får gå. Sen försökte jag komma i kontakt med vårdcentralen för en remiss, men de hade kopplat sin telefonsvarare i en loop så det gick inte så bra. Spelade ingen roll vilket nummer jag tryckte på, jag fick bara information om influensavaccin. Försökte ett par gånger under dagen, men lyckades inte. Så efter jobbet åkte jag med kollegorna, som bor i närheten och körde mig till vc, så att jag kunde boka en tid "manuellt". Lustigt nog skall jag dit på morgonen den 11 mars, så det blir en händelserik dag! Det känns så himla skönt att jag har fattat detta beslut, att i alla fall sätta igång det hela. Känns som om det finns hopp för livet igen.

Promenerade hem från vårdcentralen, det tog 68 minuter, fick ihop över 14.000 steg igår, så det är jag mycket nöjd med. Nu på morgonen har jag Wii:at i 30 minuter, och det var ett par dagar sedan sist. Har inte kört sedan i torsdags morse, eftersom jag sedan på torsdagskvällen ramlade och knäckte till ryggen. I helgen har jag nöjt mig med småpromenader och all snöskottning, min rygg klarar inte vad som helst. Vad som var roligast var att jag inte hade gått upp när jag vägde mig på Wiin, utan ner 0,3 kg. Trodde det skulle bli ett hopp uppåt. Angela skrev i kommentaren på gårdagens inlägg att jag inte skulle ge upp än, att det skulle lossna, men det tror jag inte på... Om jag ser krasst på det senaste året så har jag bara gått ner hekton om ens det när jag inte har pulvrat, resten har varit uppgångar. Inte många veckor med ett minus. Det är bara att erkänna att jag är besegrad, jag klarar inte detta själv.

Funderade på det mycket igår, det här med skam. Jag känner INTE skam för att be om hjälp (d.v.s. GBP) men däremot känner jag skam för att jag har gått upp. Jag tycker att GBP är ett bra hjälpmedel för oss som inte klarar det själva. Jag kan inte säga annat än att jag har försökt, jag har verkligen kämpat. Det är jag stolt över även om jag inte har lyckats så bra. Jag är också stolt över att jag har tagit detta beslut och nu kan gå vidare, att jag inte låter tiden gå och att jag då snart är tillbaka där jag började i augusti 2008.

På Carlanderska skulle det kosta 120.000 kr. Mycket pengar. Men om det är enda utvägen (d.v.s. via landstinget tar för lång tid) så må det vara så. Då får jag väl ta ett lån, jag har ju inga andra lån. Det är mitt liv det handlar om. Väljer jag Carlanderska kan jag få det gjort så tidigt som april, men det funkar inte med jobbet, tidigast juni får det bli. Men det skulle vara så skönt att få det gjort före sommaren. Via landstinget blir det väl troligen inte av förrän i höst, även om man åberopar vårdgarantin. Om jag har fattat det hela rätt så börjar inte den tiden räknas förrän remissen har inkommit, och det kan ju ta hur lång tid som helst. Mer svar på detta får jag förhoppninsgsvis den 11 mars.

Vilken tur att jag råkade slänga ett öga på min kalender, var helt inställd på att det var i morgon jag skulle till sjukgymnasten, men det är tydligen idag! Pinsamt om jag hade missat det. Jag måste fråga henne om jag gör sakerna i rätt ordning, jag har plötsligt drabbats av hjärnsläpp och glömt av hur jag skall göra. Den första lappen jag fick har jag slarvat bort....

Livet känns mycket ljusare idag, det kanske märks? Nu ser jag med spänning fram till den 11 mars. Ha en härlig tisdag! Idag skall det tydligen inte komma någon mer snö, men det tror jag på när jag ser det....