OK provsvar

Gomorron! Vaknar och mår betydligt bättre än när jag somnade. Igår hade jag ont i min vänsterarm, något jag inte har så ofta nu för tiden. Jag skadade min vänstra armbåge 1977 i gymnastiken, och opererades 8 gånger mellan 1984 och 1997. Fram till sista operationen hade jag ont varje dag, men sen har det blivit bättre. Om jag ser till att alltid ha stöd för armen så brukar det nu för tiden gå ganska långt mellan känningarna, men av någon anledning var det inte bra igår. Armen, från armbågen till fingerspetsarna, slutar fungera, känseln försvinner och musklerna lägger av och den allmänna känslan är smärta och obehag. Det finns inget läge som gör det bättre och inga värktabletter hjälper. Tack och lov att det sker så sällan nu för tiden, fattar inte hur jag stod ut när jag hade det så här varje dag. Det kanske blir annorlunda när man känner av det varje dag, att man vänjer sig? Nu vet jag att det är vissa saker jag skall undvika för att jag inte skall få så ont, t.ex. att cykla. Hänger jag på armen som man gör när man cyklar så slutar den helt fungera och låser sig, då går det t.ex. inte att svänga. Alltså är det bäst att låta bli att cykla, det kan ju sluta illa! Jag måste också alltid sitta eller stå med stöd för armen, att låta den hänga rakt ner gör ont. Inte lyfta tungt. Men man vänjer sig och tänker inte längre på begränsningarna förrän en sån här kväll kommer. Idag är det dock bättre, tack och lov!

Glömde skriva igår att läkaren på vårdcentralen ringde i måndags med mina provsvar. De 2 värdena jag fick "underkänt" på var kalk och pre-albumin (som har med proteinupptaget att göra). Tidigare låg jag en bit under det normala spannet, men nu såg det bättre ut. Båda värdena låg inom det normala spannet, om än nära nedre gränsen. Men det var bara 6 veckor mellan proverna, och de första 2 veckorna var jag ju sjuk, så vi hoppas att proverna är ännu bättre när jag tar om dem om 3 månader. Skönt att det går åt rätt håll i alla fall! Jag tar ju en extra kalktablett om dagen (nu tar jag 3) och anstränger mig för att äta så mycket protein jag bara kan.

Igår morse hände något lustigt här. Innan jag stack iväg och simmade så tog jag fram mina överdragsbyxor (som jag nyligen kommit i för första gången på flera år). De var fulla av katthår så jag la dem på skrivbordet och skulle precis börja ta bort alla katthår med en klädvårdsrulle. In kommer Cornelia (min katt) och hoppar upp på skrivbordet. Hon börjar jama och bete sig konstigt, fattar först inte vad det är med henne. Sen slår det mig att det till 99 % är Nellies hår på byxorna, de hängde på en krok i hallen framför elementet som var hennes favoritställe på vintern. Nellie var Cornelias dotter som jag var tvungen att avliva i juli förra året. Nu kände hon alltså lukten av sin dotter för första gången på 16 månader! Inte konstigt att hon blev lite knäpp! För er som inte "träffat" Nellie kommer här en bild på de båda:

Det är Cornelia till vänster och Nellie till höger. Vi saknar henne båda två, de var så goa tillsammans. Låg ofta så här och gosade och det måste vara ensamt för Cornelia. Hon har ju blivit så mycket keligare mot mig sedan Nellie försvann. Nellie blev lite drygt 13 år, och den 21 november fyller Cornelia 16 år!

Jag överlevde moppningen till simningen tidigt igår morse även om det var kallt. Jag hade så mycket kläder på mig att jag inte frös om kroppen, men bara höstskor på fötterna så det var lite svalt. Sen var det ansiktet som frös mest.  Sen hände något mysko när jag kom hem efter simningen för att hänga upp badkläderna innan jag åkte vidare till jobbet. När jag skulle starta moppen hemma så var den stendöd! Hade inte tid att undersöka varför, får göra det idag i god tid innan det är dags för våtvästen.

Igår roade jag mig med att prova vinterjackor på Intersport. Hade ju på mig min för första gången i år igår, och den var lite stor... Det är en XL som jag köpte förra året, herrstorlek måste det ju vara. Gick till Intersport och provade en L av samma märke, och den satt jättebra. Sen försökte jag mig på damstorlekarna, för ärmarna är ju alldeles för långa för mig i herrstorlekarna. Den största storleken de hade var 44 (är inte det lite litet?) och den gick nästan att knäppa. Ärmarna var betydligt kortare, så det skall bli skönt nästa vinter när jag kan köpa en jacka i damstorlek. Det är väldigt bylsigt med för långa ärmar när det gäller tjocka vinterjackor. Jag har i alla fall bestämt mig för att den stora jackan jag har nu får duga denna säsongen också.

Ni glömmer väl inte bort utlottningen av fruktstängerna? Jag drar 3 vinnare på söndag klockan 12.

Ha en bra onsdag! Det tänker jag ha :)