Gomorron. Förberedde frukost och mellisar igår kväll när regnet öste ner. Kanske skulle jag ha lust att sticka iväg och simma idag på morgonen? Himla bra grej det där att förbereda... Kan ju inte säga att jag har lust att sticka iväg, det är ju mycket varmare och skönare hemma, men nu är ju allt förberett och då kan jag ju lika gärna sticka :) Smart va?
Mitt största delmål någonsin är ju givetvis -50 kg. Det är enormt. Kom på igår att det hade ju varit väldigt fräckt om jag kunde fixa det till nästa lördag, så att jag kunde säga att jag gått ner 50 kg på klassfesten. Men det lär ju knappast hända. Här hoppar vågen lika mycket upp och ner som vanligt, igår hade jag gått upp 0,9 kg från lägstavikten, idag "bara" 0,5 kg, så nu har jag i praktiken 1,7 kg kvar till mitt delmål. Men man behöver ju inte vara så exakt... Jag är 100 % övertygad om att jag redan nu har gått ner 50 kg, d.v.s. att min högstavikt aldrig noterades på någon våg.
Nu måste jag bara lära mig att vara stolt över det också. Ni kanske tycker att jag är tjatig och självgod som "skryter", men det gör jag inte. Denna bloggen är för min skull och jag är specialist på att trycka ner mig själv i skorna, eller låta andra göra det. Varje gång någon ger mig beröm för vad jag har gjort så kontrar jag alltid med ett "men...". D.v.s. jag lägger till något som så att säga förtar min prestation, för att "ursäkta" mig själv. Jag borde ha gjort det snabbare/tränat mer bla bla bla. Så det jag skriver här är absolut inte skryt, utan det är jag som försöker få min hjärna att fatta att jag faktiskt har gjort något som jag skall vara stolt över. Att jag duger som jag är och faktiskt har gjort så gott jag har kunnat. Jag kan inte träna mer, för då brakar kroppen ihop. Jag var en av de få som inte lyckas till 100 % med en GBP, men jag gick ju faktiskt ner 25 kg med open, och bara det är ju en seger i sig. Bara att skriva ovanstående rader får mig att ifrågasätta mig själv... måste träna mer på detta!
Till skillnad från de flesta andra som går ner har jag absolut inga problem med att se mitt resultat, d.v.s. jag ser faktiskt hur mycket smalare jag har blivit när jag ser mig själv i spegeln. Jag har inga problem att fatta det, mer än att jag blir "flabbergasted" (hur 17 översätter man det ordet till ett bra ord på svenska?) när jag inser att jag kan ha storlek M på saker... Men däremot att få min hjärna att fatta att jag har gjort något bra, utan att hela tiden lägga till ett MEN, det är svårare.
Om inte någon annan ger mig negativ kritik så får jag göra det själv. Smart resonemang va? Ganska korkat om jag får säga det själv. Men jag har märkt det på mycket annat än bara vikten, så fort jag får en positiv kommentar så kontrar jag med ett MEN eller pratar bort den. Jag måste lära mig att ta emot kommentaren och säga TACK och verkligen mena det, d.v.s. förstå att det den andra personen säger stämmer. Jag fick så sällan positiva kommentarer eller positiv uppmuntran när jag växte upp att jag helt enkelt inte lärde mig hur man tar emot dem...
Oj, det blev lite djupt så här tidigt på morgonen :) Ni andra som har lyckats gå ner mycket eller lite i vikt, hur funkar det för er? Kan ni ta emot positiv kritik? Kan ni berömma er själva och ta emot beröm från andra på ett mer "normalt" sätt? Vore intressant att veta...
Nu skriker Cornelia på mig, dags att ge henne mat och klä på mig. 6.15 "går moppen" mot simhallen och det är väl bäst att jag är på den då :)
Ha en bra torsdag!
Mitt största delmål någonsin är ju givetvis -50 kg. Det är enormt. Kom på igår att det hade ju varit väldigt fräckt om jag kunde fixa det till nästa lördag, så att jag kunde säga att jag gått ner 50 kg på klassfesten. Men det lär ju knappast hända. Här hoppar vågen lika mycket upp och ner som vanligt, igår hade jag gått upp 0,9 kg från lägstavikten, idag "bara" 0,5 kg, så nu har jag i praktiken 1,7 kg kvar till mitt delmål. Men man behöver ju inte vara så exakt... Jag är 100 % övertygad om att jag redan nu har gått ner 50 kg, d.v.s. att min högstavikt aldrig noterades på någon våg.
Nu måste jag bara lära mig att vara stolt över det också. Ni kanske tycker att jag är tjatig och självgod som "skryter", men det gör jag inte. Denna bloggen är för min skull och jag är specialist på att trycka ner mig själv i skorna, eller låta andra göra det. Varje gång någon ger mig beröm för vad jag har gjort så kontrar jag alltid med ett "men...". D.v.s. jag lägger till något som så att säga förtar min prestation, för att "ursäkta" mig själv. Jag borde ha gjort det snabbare/tränat mer bla bla bla. Så det jag skriver här är absolut inte skryt, utan det är jag som försöker få min hjärna att fatta att jag faktiskt har gjort något som jag skall vara stolt över. Att jag duger som jag är och faktiskt har gjort så gott jag har kunnat. Jag kan inte träna mer, för då brakar kroppen ihop. Jag var en av de få som inte lyckas till 100 % med en GBP, men jag gick ju faktiskt ner 25 kg med open, och bara det är ju en seger i sig. Bara att skriva ovanstående rader får mig att ifrågasätta mig själv... måste träna mer på detta!
Till skillnad från de flesta andra som går ner har jag absolut inga problem med att se mitt resultat, d.v.s. jag ser faktiskt hur mycket smalare jag har blivit när jag ser mig själv i spegeln. Jag har inga problem att fatta det, mer än att jag blir "flabbergasted" (hur 17 översätter man det ordet till ett bra ord på svenska?) när jag inser att jag kan ha storlek M på saker... Men däremot att få min hjärna att fatta att jag har gjort något bra, utan att hela tiden lägga till ett MEN, det är svårare.
Om inte någon annan ger mig negativ kritik så får jag göra det själv. Smart resonemang va? Ganska korkat om jag får säga det själv. Men jag har märkt det på mycket annat än bara vikten, så fort jag får en positiv kommentar så kontrar jag med ett MEN eller pratar bort den. Jag måste lära mig att ta emot kommentaren och säga TACK och verkligen mena det, d.v.s. förstå att det den andra personen säger stämmer. Jag fick så sällan positiva kommentarer eller positiv uppmuntran när jag växte upp att jag helt enkelt inte lärde mig hur man tar emot dem...
Oj, det blev lite djupt så här tidigt på morgonen :) Ni andra som har lyckats gå ner mycket eller lite i vikt, hur funkar det för er? Kan ni ta emot positiv kritik? Kan ni berömma er själva och ta emot beröm från andra på ett mer "normalt" sätt? Vore intressant att veta...
Nu skriker Cornelia på mig, dags att ge henne mat och klä på mig. 6.15 "går moppen" mot simhallen och det är väl bäst att jag är på den då :)
Ha en bra torsdag!
Jag förstår precis hur du menar o känner. Jag är likadan, men har ju märkt tidigare att vi fungerar lite lika. Jag har ju nått min målvikt med Dukan men hade ju inte så mkt att gå ner eftersom jag tog en del med Nutrilett i fjor. Men jag har ff svårt att tänka mig in i de mindre storlekarna när jag gör inköp. Får gå o hämta mindre hela tiden. Om jag har ätit en kaka känns det genast som jag har gått upp i vikt o jag känner mig tjock o svullen, då blir jag lika förvånad varje gång jag väger mig för att kolla vad mitt misslyckande att inte kunna stå emot har ställt till med på vågen. Tror det kommer att ta lång tid innan min hjärna har hunnit med. Jag är nu i fas 4 i Dukandieten o har så varit i tre månader - det fungerar jättebra.
SvaraRaderaDu är superduktig som har gått ner så mkt på bara ett halvt år. Men du är oxå väldigt målmedveten o det beundrar jag.
Ha det bäst Lena. Kram från Inger
Jag tror tyvärr inte att jag kommer att komma till fas 4 någon gång. Jag "tål" inte kolhydrater. När jag kommer ner i en vikt där jag känner att jag vill stanna, och klarar mig igenom en modifierad version av fas 3 (mindre kolhydrater) så tror jag att det är med den modifierade versionen jag får stanna. Märker direkt när jag äter minsta kolhydrat, sen efter min GBP så mår jag inte fysiskt bra när jag gör det heller. Visserligen stoppar det mig inte alltid tyvärr, men jag vet ju att jag mår skit av det.
RaderaKram
Svar. Tyvärr vet jag faktiskt inte alls hur man gör. Min äldsta dotter har hjälpt mig med bloggens inställningar och design, så jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Kram
SvaraRaderaSynd. Kan du inte fråga henne någon gång? Kram
RaderaLänge sen jag kommenterade hos dig, sorry, men jag läser :). Det där med att snacka ner sig själv, inför sig själv, känner jag absolut igen. Gör det i många saker, men ibland lyckas jag faktiskt säga "Tack" utan något men o verkligen känna att det jag gjort var bra. Som när jag fixade kompisarnas bröllop o gästerna kom fram efteråt o tackade för jättegod mat. Men det är svårt, o något man måste jobba på. Hänger väl ihop med det här med Jantelagen som vi är experter att leva efter här i Sverige, du skall inte tro att du är något ;).
SvaraRaderaJag tycker iaf att du är skitduktig som fixat det här med vikten så fantastiskt bra under det här året! Heja heja! O klart att du har gått ner 50 kg till klassfesten. Din målmedvetenhet är ta mig sjutton helt enorm! Den skulle jag vilja ha lite av ;).
Kram
Jag kan ta emot ett tack när det gäller jobb och annat, men inte sånt som har med vikten och sånt att göra. När det gäller jobbet har jag alltid haft gott självförtroende. Men inte när det gäller mig. Det har alltid varit urkasst.
RaderaMen se, när jag läser det du skriver "din målmedvetenhet är ta mig sjutton helt enorm" så slår hjärnan till igen och säger att jag kunde gjort bättre, jag har slarvat, jag är kass bla bla bla. Fan vad jag blir trött på mig själv!!
Massa kramar
*haha* Ja man töttnar lätt på sig själv emellanåt.
RaderaMEN, jag skulle kunnat skriva ditt inlägg i min egen blogg rakt av, för jag är på PRecis Samma sätt. Jag är som du, en sån person som inte tillåter mig själv att vara stolt över mig själv utan jämt ska komma med ursäkter på ev komplimanger.
Jag försöker att låta bli, men det är inte lätt.
I bloggen "förhäver" jag mig emellanåt och då ångrar jag nästan direkt att jag skrev som jag skrev, för jag vill inte att nån ska tycka att jag är skrytig.
Jag ska börja tänka och känna som du - att bloggen är MIN ventil och MIN pepp till mitt ego. Då kanske man steg för steg vågar att vara stolt även i verkligheten.
Sorry att jag kommentarspammar dig idag, men jag har ääääntligen haft tid att läsa ikapp en massa inlägg. :)
Det som är så fantastiskt med dig är att du är mycket starkare än du tror! Du tar tag i "problemet" och har lyckats otroligt bra.
SvaraRaderaJag var tillsammans med en tjej förut och hon hade inte alls din styrka utan hon la skulden på mig att hon inte gick ner.
Jag är djupt imponerad! OCh du har all rätt att vara stolt över dig!
Tack :) Det här med att lägga skulden på någon annan förstår jag inte alls... jag vet vad/vilka som var BIDRAGANDE orsaker till att jag gick upp, det är en sak. Men sen att ta tag i det och göra något åt det, det måste ju helt komma på en själv. Att skylla på någon annan verkar ju lite knepigt... :)
RaderaDet är en extremt bra prestation att gå ned 50kg - helt fantastiskt bra gjort!
SvaraRaderaDu har en sån diciplin så det finns nästan inte! Jag är djupt imponerad. Vad jag inte förstår är hur du kunde bli så tung när du har ett sådant driv som du har nu.