Komplimanger

Gomorron. Å så var det måndag igen. Jag tycker att helgen skall ha 3 dagar, så man hinner "helga" till sig ordentligt. Nu känns det som om helgen slutar innan den knappt börjat... Om de nu inte vill att vi skall arbeta 4 dagar istället för 5, kan inte någon då bestämma att helgen skall ha en extra dag och att veckorna istället är 8 dagar långa?

Igår stekte jag upp massa små pannkakor på en liter mjölk, så det blev 5 satser. Det är det enkla receptet med 2 ägg, 2 dl lättmjölk, 1 msk maizena och 1 nypa fiberhusk. Men den här gången bytte jag ut maizenan mot den kolhydratsfria redningen Redix jag köpte från LCHF-butiken för någon vecka sedan. Första satsen hade jag 1 tsk Redix och 2 tsk fiberhusk, men det blev för tjockt. Sen tog jag 1 tsk Redix och 1 tsk fiberhusk. Det blev också för tjockt. Jag får fortsätta experimentera nästa gång jag gör pannkakor. Jag brukar alltid göra i 2 bunkar samtidigt. När jag börjar steka med smet från den ena bunken så blandar jag nästa. Då hinner fiberhusket svälla och smeten blir tjockare. Men nu blev den alltså för tjock, det var svårt att hälla ½ dl i pannan, det rann inte ut mot kanterna. Kanske ½ tsk Redix och 1 tsk fiberhusk? Eller tvärtom? Det står på Redixen att man skall använda väldigt lite. Jag återkommer. Det blev i alla fall ingen som helst skillnad på smaken, så nu har jag pannkakor som innehåller "ingenting" och som jag kan äta hur många jag vill av (maizenan har ju en begränsning inom Dukan).

Marita kom och hämtade mig vid 14.30 och med sig hade hon goda vänner från Kristinehamn som jag inte sett sen förra sommaren. Jag fick massa fina komplimanger.  Sen åkte vi och hämtade pappa och åkte vidare till lillasysters kalas. Där fanns redan massa folk; min bror med familj, bästa kompisen E, svågerns föräldrar och bror samt 2 par av mina föräldrars bästa vänner, där kvinnorna är lillasysters gudmödrar. De andra åt pastasallad, jag åt medhavd kycklingfilé med sallad som Åsa lagt undan åt mig. Mumsigt. Till efterrätt hade svågern fixat semlor och jag led inte ett dugg av att inte äta, jag gillar nämligen inte semlor. Eller rättare sagt, jag gillar inte grädde eller mandelmassa... En god kopp te var mycket godare än en semla :)

Även här fick jag massa fina komplimanger. Det gäller verkligen att träna att ta emot dem, för jag är inte van. Den bästa fick jag dock från min pappa. Han sa: "du är så fin nu att det inte är klokt". Å vad den lilla Lena har längtat hela livet efter att få höra de orden! Det värmde verkligen och det och alla andra fina komplimanger jag fick under eftermiddagen kommer jag att leva på länge. Det är så lätt att titta på den sladdriga magen, de sladdriga låren, de sladdriga armarna och bara se det som är kvar. Min förhatliga "övermage" som jag inte tycker krymper alls, men som givetvis har krympt. Det är så enkelt att bara titta på dessa kroppsdelar och vara missnöjd. Men jag skall försöka att inte vara så missnöjd hela tiden. Försöka. För det är inte lätt. Det är precis som om jag inte tillåter mig själv att vara nöjd, varje gång jag börjar närma mig nöjdhet så sabbar jag för mig själv och det syns direkt på vågen. Fattar inte varför jag håller på så där.

Nu skriker Cornelia bakom mig, man skulle kunna tro att hon inte alls har en skål full med torrfoder utan kommer att svälta ihjäl om jag inte ger henne mat NU! Så det är väl lika bra att jag gör det. Ha en bra måndag!