Over and done

Gomorron. Nu är det gjort. Over and done. Jag lever. Just nu känns det inte som så mycket mer, för satan vad ont jag har. Att skriva så här är inga större problem, att röra handen är OK, men att röra axeln. Ajajaj. Men vi tar väl det från början...

Torsdag kväll bestod mest i att duscha med Hibiscrub. Kroppen var väl OK. Hade för mig att det skulle klia massa mer än vad det gjorde, så det var ju bra att minnet var dåligt. Men håret. Jag försökte inte ens kamma ut håret efter första eller andra gången, det var som ett råttbo.

Visste att jag skulle få svårt att sova, så det var bara att gilla läget när jag väl gick och la mig. Innan dess så "proteinboostade" jag med ett kokt ägg, en liten burk tonfisk och en klick kvarg. Maggie fick spadet till tonfisken och en liten bit, hon älskade det. För första gången hittade jag något som hon gillar mer än torrfoder och kattgodis.

Sov väl OK, var vaken ett par timmar mitt i natten trots Propavanet. Men jag vet ju hur jag reagerar på stress (psykisk och fysisk) så det var väntat. Upp på morronen och duscha en gång till med Hibiscrub. Nu kammade jag ut håret. Förlorade väl halva peruken på det... Iväg med bussen strax efter klockan 7. Framme vid 7.45. Jag fick vänta en stund innan de släppte in mig på avdelningen. Då fick jag byta om till världens mest sexiga kläder...

Jag fick väl vara glad för att det inte var en sån där skjorta de har i amerikat, med öppen rygg....  In på avdelningen och lagd i en säng. Där fick jag dropp och lite lugnande piller. Blev lullig med en gång. Sköterskan Fredrik sa att det inte var möjligt att jag blev lullig så fort, men vad vet han? Jag har ju ingen magsäck, så att ta piller är lite annorlunda.

Vid 8.50 så rullade han iväg med mig till operationsavdelningen. Där fick jag gå över till en annan säng. Jag skulle sitta upp under operationen, så det var lite krångligt att ta plats i "sängen". En stor kudde under rumpan/knäna så jag satt som en ostbåge. Ryggen upprät och så skruvade de fast huvudet i en ställning. De band också fast mina ben. Värsta tortyrkammaren. Jag frågade om de var medvetna om att det var axeln och inte huvudet som skulle opereras och de låtsades som om de inte visste... Sen sprutade de in magiska droppar i kanylen och jag fick syrgas och det var bye-bye.

Vaknade en timme senare. Japp, en timme, operationen gick fort. Har inga som helst problem med narkos, detta var väl 12:e eller 13:e gången jag blev sövd. Kan inte hålla räkningen. Glider in och ut ur sömn i en halvtimme ungefär, sen är jag pigg som en lärka. Åtminstone så länge jag inte har ont. Jag var dock väldigt skakig när jag vaknade, och det hade ingenting med narkos eller medusiner att göra. Min kropp led av akut proteinbrist. Jag är ju så himla känslig för det efter min GBP. Måste ha proteiner ofta. När jag är vaken är det var 3:e timme. Givetvis behöver jag inte äta på natten, men jag kan inte vänta för länge efter jag har vaknat. Nu var ju klockan bra mycket senare än när jag brukar äta frukost.

Jag hade dock förutsett detta och hade med mig en egen burk med mat. Jag visste att jag skulle få en smörgås när jag kvicknat till, och det funkar ju inte för mig. Jag avböjde smörgåsen och åt istället det jag hade med mig: ett kokt ägg, en klick kvarg och en skiva kalkon. Detta tillsammans med en kopp grönt te och ett glas äppeljuice. SÅ GOTT. Jag är ju lite rutinerad när det gäller att vara sövd, så jag hade lagt telefonen, mitt läppklet, glasögonen och min mp3-spelare (med talbok) i ett litet fack i skåpet jag blivit tilldelad. Så fort jag kvicknade till så bad jag en av sköterskorna att hämta facket. Jag kunde meddela omvärlden att jag levde, och jag kunde lyssna på en bra bok när jag gled in och ut ur sömnen (en bok jag lyssnat på många gånger, så det gjorde inget att jag försvann ibland).

Kirurgen kom och berättade vad han gjort, och jag insåg så fort han gått att det inte skulle finnas en chans i världen att jag skulle komma ihåg vad han sagt. Hade ju redan på ett par minuter glömt hälften. En sköterska hittade honom och han kom tillbaka och skrev ner vad han gjort/diagnosen:

1) AC-ledsartros. Detta var diagnosen jag fick innan vi röntgade i våras. Alltså artros på nyckelbensleden. Den såg ju, på röntgen, inte så angripen ut, men vi var båda överens om att han skulle kapa benet (som man gör vid artros) bara för att det inte skulle behövas göras om ett par år.

2) Partiell supraspinatusskada. Detta fattade jag som att den senan man använder när man lyfter armen låg och gnagde mot en massa ben och en inflammerad slemsäck. Slemsäcken togs bort och så filade han ner en hel del av benet under. Både på djupet och bredden.

3) Akromioplastik. Han filade bort en del av skulderbladet.

Summan är alltså att han kapade/filade bort en hel del ben. Nu skall det finnas utrymme i axeln. Han TROR att jag nu skall vara av med mina besvär, men man kan aldrig så noga veta.

När läkaren gått igen kom sjukgymnasten. Jag fick massa övningar med mig hem som jag redan har börjat med. Sen skrevs jag ut. Jag kände mig klar och pigg i huvudet, lite skakig i benen, men jag bestämde mig för att ta bussen hem (och inte taxi). Det handlade ju bara om att ta mig ner för backen till Korsvägen och sen gick det ju en buss ända hem till Eklanda Torg.

Jag har en axelvadd påtejpad på axeln, den skall sitta där i 14 dagar tills jag tar stygnen. Här har jag också ett isbandage, som är som ett "hörne" på axeln. Det fick jag med mig hem, plus 2 extra påsar med is så att jag hela tiden kan ha en uppsättning i frysen. Smart grej! Men en sak förstår jag inte. Det står att det är vanligt vatten i ispåsarna (ser ut som såna påsar som man gör istärningar i). Men ändå står det att man bara kan använda dem 30 gånger. WHY? Blir vattnet dåligt??

Hem kom jag i alla fall, fortfarande med massa lokalbedövning i axeln = inte ont alls. Slumrade till och från under eftermiddagen samtidigt som jag kollade på TV. Vid 17.30 kom min goa syster och tvättade håret på mig. Det var ju som svinto efter Hibiscruben. En halv flaska balsam senare och jag kände mig som en ny person. Vilade lite till och sen ringde det på dörren. Utanför stod bästa kollegan Ing-Marie med 2 presenter. Dels en burk med sashimi:

Det är rå lax en en lag av bland annat chili, vitlök och citron/lime. Hemligt recept, inhandlad på ICA Focus vid Liseberg. Älskar denna!! Och sen hade hon även, som hon berättat tidigare, skänkt pengar till Drottning Silvias Barnsjukhus (där pappa jobbade och Marita fortfarande jobbar) och då fick man ett armband. Hon skänkte så mycket att hon fick två, och det ena gav hon alltså till mig:

På det står det "GLÄDJE LÄKER". Passar bra ihop med mina 2 "FUCK CANCER"-armband som jag alltid har på mig.

Bedövningen satt fortfarande i fram emot 22, så jag insåg att det kanske var lika bra att somna innan den började släppa. Jag fick med mig Panodil och Diclofenac hem (så att jag skulle klara natten) men också Oxynorm. Jag läste på Fass att man absolut inte skall ta dem ihop med mina Propavan, så jag bestämde mig fort för att jag inte skulle ta dem. Förresten mår jag så förbannat dåligt av morfin, som de innehåller. Hittills har jag klarat mig och i och med att jag har både Panodil och Diclofenac hemma måste jag inte till apoteket idag.

Vaknade klockan 4 och kände mig som om tåget kört över mig. Eller i alla fall min axel. Satan vad ont jag hade. Jag fick ta hjälp av den andra armen för att ens lyfta axeln från soffan. Ja, jag hade sovit i soffan. Ryggkuddarna är så mjuka att jag låg halvt på rygg/halvt på sidan lutandes mot dem, jättebekvämt. Men som sagt, stora problem att komma upp. Nu sitter jag här och skriver utan problem, men så fort jag rör själva axeln får jag ont som satan. Skall ta mig en promenad idag, i alla fall till jobbet. Jag var ju där så tidigt i torsdags morse att jag var tvungen att mixtra med timern på en av våra maskiner, och glömde ställa tillbaka den. Måste fixa det.

Ha en bra dag. Skicka lite läkande tankar till mig. Är redan nu förbannat uttråkad, fattar inte hur jag skall kunna vara sjukskriven minst en vecka. Läkaren sjukskrev mig 4 veckor, men det kommer jag aldrig att stå ut med. Jag har inte många restriktioner mer än att jag inte får göra saker som gör ont. Så näst-nästa vecka bör jag kunna börja jobba. Tycker jag i alla fall. Vi får se. Kram på er!