Denna veckan har varit seg, känns som om den har varit mycket längre än en vanlig vecka. Vet inte varför. Jag är frustrerad för att jag inte kan träna, jag vill träna. Ser så fram emot måndag då jag kanske får tips på hur jag skall göra för att inte ha så ont. På söndag är det halvtid, då har jag kört 60 dagar av de 120 som är från start till den 11 december. Då bryter jag för halvfart i 3 veckor. Jag har ju hela tiden sagt Lucia, men jag kör vidare på mina torsdagar, och då blir det den 11/12. När jag är på andra sidan halvtid kommer det kanske att kännas som om tiden går fortare.
En annan sak som gör att det känns segt är att jag så länge nu har varit sååå nära mitt stora delmål, tvåsiffrigt. Känns som jag varit här i flera veckor. Nu är det bara 1,5 kg kvar... Kanske under nästa vecka? Hoppas...!
Jag har inga speciella planer inför helgen, mer än det vanliga. Tvätta, handla lite kattmat och annat som behövs. Måste städa lite också, jag har ju ingen städerska längre. Om fötterna och vädret är på humör skall jag ta mig en promenad i Sisjön, det var så skönt sist. Älskar helger utan speciella planer. Jag är ju en eremit i grund och botten, och blir alldeles stressad av att träffa för mycket folk. Jag får det sociala genom jobbet, det räcker, men under helgerna tycker jag om att bara vara. Bestämma över min egen tid, kanske träffa några, men inte hela helgen.
Tack alla ni som skriver peppande kommentarer när jag deppar lite för att det går så långsamt. Det värmer verkligen och hjälper! Jag VET att det är bra när det går långsamt, men jag är så fruktansvärt otålig! Så har jag alltid varit, allt skall vara klart NU. Den här bloggen (och de andra bloggarna med samma tema) har hjälpt mig så oerhört mycket. Att läsa om er som är klara/nästan klara ger mig insikt i att det kommer att funka. Att peppa er som nyss har börjat gör att jag känner att jag kan ge tillbaka lite av det stöd jag fick när jag själv började. Vilket underbart medium bloggen är! Trevlig fredag önskar jag er alla!
Bloggen är guld värd.
SvaraRaderaMan får häva ur sig allt man måste utan att dumpa det på de närmsta, man får peppning av de som verkligen förstår vad man genomlider. För det är verkligen helt urjobbigt emellanåt och så kommer det dessvärre att vara, ingen ide att försöka lura sig själv. Fördelen med att vara inställd på att det kan bli urjobbigt är att det känns så mycket bättre när det inte är urjobbigt. Oj det lät svammligt.Hoppas att du får ordning på dina smärtor och hittar något bra sätt att träna på, du försöker ju verkligen och det är ju SÅ viktigt!
San Franciso.... jag bode i en liten stad öster om SF på andra sidan bukten som heter Danville. Vi tog bilen till Walnut Creek och tog bart över till stan. Jag var där 1992-1993 så lite efter dig. Jag var också Au-pair, kom först till Seattle men fick byta familj och hamnade i underbara Californien. Men har inte varit där sedan dess. Var tillbaka till USA för två år sedan med familjen, bodde där i 4 månader, fast denna gång på östkusten. Bodde om möjligt i en ännu mysigare liten stad, det var en betydlig skillnad att åka dit. Vi tog 2 veckor i Californien och planen var att åka till SF, vi bodde strax söder om LA. Men bilen vi skulle låna klarade inte en sådan lång resa så det bidde inge SF, trist. Det är ju så underbart där.
oh 1,5 kilo kvar till 2 siffrig.. vill med komma dit haha.
SvaraRaderavill vara en 2a haha