onsdag 25 februari 2009

Sanna ord!

Godmorgon alla. Fröken med ont i tån här. Undrar hur det kommer att bli med den ömma tån i mina kängor på en lång promenad hem från akupunkturen ikväll... Vi får se hur det går. Knallröd är den i alla fall.

Nu verkar blogspot-bloggarna med ordverifiering funka igen, men jag sätter inte tillbaka den funktionen förrän bloggen börjar spammas, det är ju enklare för alla när man inte har den påsatt.

Igår var jag på jobbet strax efter 6 (börjar 7.30) och fick massor gjort. Skönt att vara där före alla andra. Jobbar hellre "över" före arbetstid än efter.

Efter mamma hade gått igår så röjde jag lägeheten, då städfirman kommer idag och städar. Skönt! Fick förresten besked från skatteverket igår att mina skatteavdrag för hemstädning för förra året gick igenom, så i juni får jag tillbaka ca 9.200 på skatten (hälften av vad jag betalade för städning förra året). Eftersom de pengarna hade varit slut för länge sedan om de inte betalats till städning och hamnat på sparkontot istället, så känns det som en ren vinst :) Jag har fått låna en sån där BarMouse från jobbet som jag skrev om i måndags, men skall snart köpa en egen. Mycket pengar (ca 2.600 kr), men jag säger till mig själv att de kommer från skattepengarna, så känns det inte lika farligt. Måste ha en så manick nu för att inte få så ont i axeln.

Angående bilden jag la upp igår kväll: Är förundrad för att jag sa till mamma: "kolla vad snygg jag är i denna kavajen, du måste ta ett kort på mig". En sån tanke hade aldrig slagit mig tidigare. Då ville jag aldrig vara med på kort, och var det inte heller. Det fanns väldigt få kort på mig då, vilket är lite tragiskt, precis som om jag inte var med på tillställningen i fråga.

Jag läste en sak i Tjockisens blogg, någon hade lämnat en kommentar, ett citat som jag i min tur måste citera. Det stämmer så väl in på det vi håller på med, att lära oss nya vägar.

Citerat ur Bitten Jonssons bok "Sockerbomben”, hon citerar i sin tur Portia Nelsons självbiografi:

Fas 1:
Jag går nerför gatan
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag ramlar ner
Jag är förlorad...jag är hjälplös
Det är inte mitt fel
Det tar evigheter att ta sig upp

Fas 2:
Jag går nerför samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag låtsas att jag inte ser det
Jag ramlar ner igen
Jag kan inte fatta att jag är här igen
Men det är inte mitt fel
Det tar lång tid att ta sig upp

Fas 3:
Jag går nerför samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag ser det
Jag ramlar ner... det är en vana
Men mina ögon är öppna, jag vet var jag är
Det är mitt fel
Jag kommer upp på en gång

Fas 4:
Jag går nerför samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag går runt det

Fas 5:
Jag går nerför en annan gata

Visst stämmer det?

4 kommentarer:

  1. Så sant så! Tänk att det ska ta så lång tid att lära sig. Men så är det väl....det tar tid att bryta så djupt roade vanor, som man haft i så många år.
    En bra tankeställare så här på morgonen

    kram o ha en bra dag

    SvaraRadera
  2. Vilket citat! Det är ju så sant som det bara kan bli! Det stämmer in på många saker och val man gör här i livet.
    Jag kan tycka det är lite synd att det finns så få och dåliga bilder på när jag var en lite tjockis.
    Kram på dig Lena och ha en underbar dag!

    SvaraRadera
  3. Men Lena- du är jättesnygg i kavajen så inte undra på att du tänkte den tanken men jag förstår dig samtidigt för jag ville heller aldrig vara med på kort innan men i somras blev jag tom arg på sambon för att han ALDRIG tog några kort på mig :-) Kram

    SvaraRadera
  4. Sousister: Jag fastnade för citatet direkt, tyckte det beskrev den slingriga vägen vi går så himla bra! Våra vanor sitter så djupt att det är lätt att falla i hålet, men så fort man blir medveten om de dåliga vanorna så har man ju i alla fall passerat fas 1! Kram

    Sara: Blir lite konfunderad... I vanliga fall kan jag klicka på era namn och se VILKEN Sara (eller Jenny) som skrivit, men nu står det bara att profilen inte är tillgänglig. Så vilken Sara du än är: Ja, det stämmer inte bara på våra problem utan på många andra. Det finns många kort på mig när jag var liten, men från 20-års åldern fram till nu finns det inte många. Syrran har ett album som hon gjort till Vincent och där tror jag att jag finns med en gång i hela albumet. Sanningen är ju att det är jag som tagit nästan alla kort, men ändå. Det är precis som om man inte fanns... Kram

    Jenny: Inte är det kul att se sig själv på kort när man är stor och inte trivs med sig själv, men det är nyttigt. Och andra ser ju en sån. Så många kort som jag har tagit på mig själv de senaste 27 veckorna har nog inte tagits under hela mitt liv... Kram

    SvaraRadera