Funderingar och nakna bekännelser...

Varning! Detta kommer att bli ett långt inlägg.

Det går inte så bra nu, inte så bra som jag vill i alla fall. Jag började ju med helfarten igen den 23 april, och de första 2 veckorna gick bra, fokus var starkt och jag soppade till 100 %. Sen hände något, jag vet inte vad, och jag funderade på att skita i allt. Men jag insåg att det inte höll, så istället började jag äta lite rent protein varje dag. Kyckling, tonfisk och räkor innehåller inga kolhydrater, så jag höll mig kvar i ketonfasen. Detta höll i 2 veckor. Sen har jag fuskat en hel del och inte kommit in i ketonfasen igen. Det var min bekännelse. Jag står för detta och känner mig väldigt stolt för att jag kan erkänna att jag inte lyckas. För att göra en lång historia kort så skall jag berätta lite om min bakgrund.

När jag tittar på kort hur jag såg ut när jag var i yngre och mellantonåren, så ser jag idag att jag var lite mullig, men inte mer. Men hemma (bodde hos pappa och "styvmor" Marita) var det väldigt mycket förbud när det gällde mat och godsaker för mig. Fanns det t.ex. glass hemma så fick brorsan ta, men inte jag. Jag fick bara en smörgås till frukost, brorsan fick två. Vad tror ni hände då? Jo, när jag var ute så handlade jag ännu större glassar än vi hade hemma och köpte all mat och godis jag ville ha. Detta har jag sett först på senare år. Trots att jag snart fyller 44 år så har jag exakt samma känsla när jag går in i en mataffär som jag hade när jag flyttade hemifrån när jag var drytg 20: Jag kan köpa vad jag vill. Detta har blivit ett så invant mönster/beteende att jag inte utan den värsta ansträngningen kan gå ut ur en affär, speciellt en mataffär, utan att köpa någonting utöver det jag kom dit för att handla (t.ex. kattmat). En bra dag kommer jag ut med en flaska mineralvatten, en dålig dag med en påse nötter eller godis. I mitt förra liv (som jag kallar tiden före XV) så hände detta så gott som varje gång jag gick in en affär. Skillnaden mellan då och nu är att jag nu är mer medveten om det, att jag har något att kämpa för. Tidigare stoppade jag ner huvudet i sanden och brydde mig inte. Övervikten var så stor att det inte skulle spela någon roll om jag handlade något eller ej. Nu har jag kommit så långt att jag faktiskt har minskat min vikt så mycket att jag är nöjd och stolt över mig själv. Varför kan jag då inte lyssna på mig när jag säger att jag inte VILL handla något onyttigt? Varför gör jag det ändå?

Idag var det möte på XV, något som jag inte kom på förrän vid lunchtid. Under mötet erkände jag att det inte gick så bra, och bad om ett enskilt möte med min coach efteråt. Tyvärr hann vi inte prata så mycket, men vi har bokat tid kl 17 i morgon för en halvtimmes möte. Jag berättade i alla fall lite kort om hur det är, och jag lovade att lyssna på spåret på mentala CD:n som handlar om självbild 2 ggr om dagen i en vecka. Jag har faktiskt redan lyssnat på det en gång. Det var otroligt nog väldigt behagligt och jag skall verkligen anstränga mig för att hålla detta löfte. Jag inser att jag kanske hade kunnat vara längre på vägen om jag hade lyssnat på mentala träningen, men jag har hela tiden slagit den ifrån mig. Jag klarar inte av tantens röst, jag klarar inte av att se mig själv i situationer, t.ex. svävande ovanför min tidslinje (har jättesvårt för sådana fantasier) och när hon frågar "kan du känna avståndet mellan dina knän" eller andra frågor så vill jag bara säga NEJ! Med dagens och tidigare dagars funderingar och insikt om att jag inte klarar detta själv så har jag förhoppningsvis blivit mer öppen för det hon har att säga. Jag vet inte.

När jag kom hem och hade lyssnat på spåret på CD:n så pratade jag ett bra tag med mamma. Hon skall få läsa detta innan jag trycker på Publicera inlägg, så att jag får sagt det jag vill ha sagt... Jag har inte berättat så mycket för henne om hur jag känner mig just nu, förutom idag då, eller för någon annan heller för den delen. Så nu erkänner jag här. Mamma sa att jag inte skall se det som ett misslyckande, och jag håller med henne. Jag SER att jag har gjort fel, jag försöker göra något åt det, jag stoppar inte huvudet i sanden som jag har gjort tidigare. Jag erkänner mina fel.

I grund och botten är jag väldigt nöjd med hur jag ser ut nu. Skulle jag inte kunna gå ner ett gram till så skulle jag ändå vara nöjd. Men jag vill gå ner mer, eftersom jag vill kunna operera mig. Men jag har helt övergett tanken på att operera mig innan jag vet att jag klarar av att behålla vikten. Innan hade jag ju tänkt göra det direkt när jag var klar, men så är nu inte tanken längre. Men operera mig vill jag, jag trivs med smidigheten och vikten, men inte med all fladdrande hud och dallrigt fett.

Jag är STOLT över vad jag har klarat hittills. Det är en väldigt ovanlig känsla för mig att vara stolt över mig själv. Jag måste nog säga att detta är första gången i mitt liv som jag känner mig stolt över mig själv. Jag har ofta under min barndom fått höra negativ kritik så jag har väldigt svårt att ta emot alla positiva kommentarer nu. Det har varit väldigt bra träning att få kommentarer från er och familj och kollegor, men jag har inte varit bekväm med dem. Jag upptäcker att jag ofta, när jag får en positiv kommentar, försöker byta ämne eller säga "men..." och så klankar jag ner på mig själv. Det är svårt när man ofta fått känslan av att man inte duger. Min roll i vår familj var alltid att vara den som såg till att alla andra hade det bra. Att få alla utomstående att tro att alla mådde bra och att allt var tipptopp. Varken jag eller de andra brydde sig särskilt mycket om mig kan jag se nu på äldre dar. Jag satte aldrig mig själv främst och märker att jag har väldigt svårt för det. Varför skulle jag annars motarbeta mig själv hela tiden och inte tillåta mig själv att lyckas?

Jag är livrädd för hur det kommer att gå sen. Denna blogg är min bästa försäkring. Jag har öppnat mig så mycket här att jag inte kan gå och gömma mig och stoppa huvudet i sanden och återgå till mina gamla vanor och gå upp allt igen. Ni är alldeles för många som läser, folk som ser mig varje dag, som jag inte kan gömma mig för. Jag måste hitta ett sätt att komma ur detta och mamma har lovat att prata med sin goda vän I som jobbar med sånt här. Hon kanske kan ge mig tips på vad jag skall göra. Jag har gått på KBT-terapi tidigare för mina ätstörningar, men det kanske är annorlunda nu. Jag kanske är mer mottaglig? Jag är så van vid att misslyckas hela tiden, jag måste ge mig själv tillåtelse att lyckas.

Jag har i alla år tryckt ner alla känslor jag har haft, både positiva och negativa. Under alla år jag har gått i terapi (av olika orsaker) så har jag haft väldigt svårt för att öppna mig och få kontakt med mina känslor. Det känns som om jag har en stor mur mellan mig och mina känslor, och jag vet inte riktigt hur jag skall riva denna muren. Nu har jag "tappat" skyddet som min stora kropp har gett mig i alla år. Kanske jag kan komma närmare mina känslor nu?

Vi har alla börjat vår resa av olika skäl, men det ligger alltid känslomässiga skäl i botten. Det är egentligen dem som är viktigast att se. Nu står jag här "naken" utan skyddet av min stora kropp och jag inser att jag måste kämpa vidare på 2 plan. Dels på det yttre planet med fortsatt viktnedgång och dels på det inre planet med mina känslor.

Så varför skriver jag allt detta? Jag är säker på att många av er känner igen er i allt eller delar av det jag skrivit. Jag vill bara uttrycka vad jag känner och sluta stoppa huvudet i sanden. Om någon av er har en kommentar på det jag skrivit som ni inte vill skriva allmänt så får ni hemskt gärna maila mig på zitalena at gmail.com (byt ut at mot @ givetvis).

Jag känner mig INTE misslyckad. Jag gjorde det när jag började fundera och skriva på detta, men inte nu längre. Jag har bestämt mig för att jag börjar äta ordentligt nu i helgen, när jag har hunnit handla. Jag mår bättre av att äta.

Tankar? Funderingar?