Inte mycket hopp...

Nu är Cornelia och jag hemma från veterinären, utan Nellie. Diagnosen var som väntat kronisk njursjukdom men hon har också en akut infektion. Värdena var skyhöga och det finns inte mycket hopp för henne. De behåller henne över natten, vätskar upp henne och ser om de kan stoppa infektionen. I morgon vid lunchtid får jag besked. Cornelia går omkring här hemma och undrar väl vad det är som händer. Jag gråter. Nellie har inte ont, hade hon haft det hade jag inte tvekat en sekund att ge henne sprutan redan idag, men jag vill ge henne en chans. Hon såg verkligen ynklig ut hos veterinären, när vi var där förra veckan för kattpestsprutan så undersökte hon hela rummet. Idag lämnade hon inte buren. Veterinären satte in en kanyl i benet och fick verkligen kämpa för att få ut så mycket blod som behövdes för att göra alla testerna. Hon var så uttorkad att det knappt kom någonting alls. Sen fick vi vänta jättelänge innan hon kom tillbaka med besked. Tack och lov var Åsa med, ett jättestöd. Om/när det är dags för sprutan så kommer Åsa att vara med. Jag kan inte vara med när hon får sprutan, det skulle jag inte klara. Men jag vill säga hej då och jag vill inte att hon skall vara ensam, så Åsa ställer upp. Älskar dig lillasyster!!

Tack till alla er som hållit tummarna i de föregående 2 inläggen, det värmer verkligen!