Rosa Bandet-galan

Gomorron. Sitter här nyduschad efter alldeles för lite sömn, somnade nog inte förrän 00.30 eller nått. Klockan ringde 05.00... Vad mysigt det (inte) var när jag kom ut ur duschen och insåg att mina handdukar hängde på tork inne i sovrummet... kallt och  blött blev det.

Som jag skrev i inlägget nedan så var det en nervös gårdag innan jag kom hem och såg att biljetterna äntligen hade kommit. Snacka om sista minuten! Hanna och jag möttes utanför Liseberg strax före 19 och kunde gå in med en gång. Lite förfriskningar inköptes och ytterkläderna hängdes in i garderoben. Vi intog våra platser och konstaterade att vi satt väldigt bra till. Under programmets gång visade det sig att det inte var bra platser om man var en linslus, för kamerorna pekade inte åt vårt håll en enda gång. Ganska skönt faktiskt, men jag hade ju lovat att vinka till pappa... :) Innan det satte igång så pratade Hanna och jag om cancer i alla dess former. Hon berättade att hon läst en blogg om en liten flicka, Matilda, som dog på Midsommarafton för ett antal år sedan. Det gjorde jag med! Det var för hennes skull jag köpte Barncancerfondens Hope-halsband som jag alltid har på mig. Sen berättade jag att jag läser Vimmelmammans blogg, och att hon för ett par veckor sedan berättade att hon skulle göra reportage med de som nominerats till Årets Mama 2010 i Expressen. Där fanns bland annat Linda, som de skriver så här om:

Linda drabbades av inflammatorisk bröstcancer under sin senaste graviditet.Hon lever nu med en obotlig cancer som skenar i hennes kropp och har spridersig snabbt. Med fyra barn och ett stort hus håller hon fanan högt. En riktig optimist som brinner för sin familj!


Jag började läsa Lindas blogg och fastnade med en gång. Hon skriver väldigt bra och tar underbara bilder och hennes berättelse är oerhört gripande. Jag kommenterade på hennes blogg för första gången igår morse, där jag skrev att jag också skulle till Rosa Bandet Galan om bara biljetterna kom fram (hon hade skrivit att hon skulle dit och att man skulle hålla utkik efter henne). När vi sitter där och snackar, vem kommer inte gåendes några rader nedanför oss? Jo, Linda och hennes man! Det visar sig att de skall sitta precis bredvid mig och Hanna. Jag var modig och presenterade mig och sa att jag läste hennes blogg... hon hade läst min kommentar. Snacka om att bloggvärlden är liten! Jag är så glad att jag vågade presentera mig! Idag börjar omröstningen på Årets Mama inne på Expressen, jag tycker ni skall kolla in filmerna de har om kandidaterna och givetvis tänker i alla fall jag rösta på Linda! Här är en länk till intervjun som Lotta (Vimmelmamman) gjorde med Linda inför omröstningen.

Nu blir det massa bilder. En väldigt massa bilder. Trodde inte det skulle bli något, men jag är väldigt nöjd med kvaliteten med tanke på hur dåligt ljuset var. Ändrade inställningen till "Kvälls-snapshot" efter en liten stund och sen blev bilderna ännu bättre tycker jag. OK, here we go!

Hanna

Jag.

Lite kändis-spotting, längst fram sitter Harald Treutiger, som jag för övrigt träffat många gånger för 100 år sedan. Min första pojkvän var hans lillebror Robert...

Uppvärmning innan sändningsstart, publiken på andra sidan skulle vara med och dansa så det tränades lite. Tack och lov slapp vi det!

Hasse Aro och René Nyberg gör entré.

Lisa Miskovsky.

Fin-folket som satt på tygklädda stolar och var uppklädda till tänderna.

René pratar precis innan Bo Kaspers Orkester skall sjunga.

Linda.

Hasse Aro lottar ut bil nummer 2.

Peter Jöback.

Helene Sjöholm.

Det hela avslutades med att 100 bröstcancer-överlevare, alla klädda i vitt, kom upp på scenen.

Det var en underbar stämning, det enda som var mindre mysigt var att det var fruktansvärt varm där inne! "Vi" slog ju Malmö i insamlingen och det är inte illa :) Själv har jag tidigare SMS:at in till Katarinas insamling och under programmets gång ringde jag in och skänkte 100 kr till. Har ni skänkt några pengar? Gör det! En femtiolapp kan väl de flesta avvara? Eller ett par kronor i en bössa i affären. Alla bäckar små... och så vidare. Tack Katarina för biljetterna! Jag har aldrig varit på en tillställning som denna tidigare och det var ett minne för livet. Det var väldigt jobbigt att se inslagen om de sjuka tjejerna, de berör verkligen. Speciellt jobbigt var det att se inslaget om Anna, som förlorade kampen 13 mars i år. Hennes man Henrik och deras dotter Tilda lever vidare. Jag läste Annas blogg också. Det var jobbigt att se Lindas reaktion på inslagen.... ville bara krama henne.

Oj, detta blev ett rekordlångt inlägg med massa bilder, hoppas ni orkade kolla på alla.

Med önskan om en bra fredag!