Lite deppig...

Gomorron. Fick sova ända till 7.20, det händer inte ofta i detta hem. Corny sov så snällt bredvid min kudde, tänk om det kunde vara så varje morgon? Fast hon gjorde ju sin plikt i natt... somnade på soffan och vaknade vid 1 av att hon stod på mig och skrek.

Jag känner mig lite deppig. Varför? Därför att jag står still. Inte ens -5 kg sedan i oktober. Det är en lång tid! Jag är med i en grupp på Facebook för folk som har och skall operera sig, och igår var det en tjej som skrev om att hon gått ner 50 kg. Hon opererades en vecka före mig. Snacka om att det får en att känna sig värdelös! Jag vet att jag säger att jag är nöjd oftast, att jag faktiskt har gått ner nästan 25 kg (drygt 35 kg sen toppnoteringen i augusti 2008), och det är ju jättebra. Men jag vill gå ner mer! Är det för mycket begärt? När folk skriver om hur mycket du har gått ner så är min första reaktion avundsjuka. Kan ni gissa hur usel man känner sig då? Jag vill ju så gärna glädjas med de som har gått ner så mycket. Tjejen som skrev igår berättade (när jag skrev om mina känslor) att hon hade en väninna precis i samma sits som mig. Som helt stannat upp när det var hälften kvar. Jag vet att jag inte är ensam, men det känns verkligen som ett personligt misslyckande. Det är ju så att snittet av alla opererade går ner 75 % av övervikten, d.v.s. det är ingen mirakelkur som automatiskt "botar" alla, men va fan, kan inte jag någon gång få vara de som lyckas?

Det är väldigt svårt att inte se det som ett personligt misslyckande, framförallt inte när folk i min omgivning (släkt och vänner/kollegor) hela tiden säger att jag är så duktig. Jag är väl inte duktig? Jag står ju still!!! Jag gör nästan allt jag kan för att något skall hända, med nästan menar jag att jag skulle kunna motionera mer. OK, det jag gör nu är 100 % mer än tidigare, men ändå inte speciellt mycket. Jag har mina krämpor, men det borde väl gå att göra lite mer ändå? Bara för att jag inte gör det så känner jag mig ännu mer misslyckad. Man skall inte jämföra sig med andra, men hur lätt är det när de runtomkring en som opererades 6-8 månader senare har gått om mig? När svägerskan som bara kör GI och fuskar lite då och då har gått ner 8 kg på 2 månader? Varför är det så jäkla orättvist?

Jag hör inte till dem som tror att jag blir lycklig bara jag blir smal, det är inte därför jag vill gå ner mer. Jag tror däremot att flera av mina krämpor skulle bli bättre om jag gick ner i vikt ännu mer. Jag är så förbannat trött på att alltid ha ont i foten och höften. Armbågen har jag förlikat mig med, den har ju trots 8 operationer inte blivit så mycket bättre. Men foten och höften borde kunna bli bättre! Och ytterligare en sommar "i vassen". Jag som hade så stora förhoppningar förra sommaren om att det var min sista sommar som fet, och att jag skulle kunna känna mig bekväm i baddräkt denna sommaren. Men den takten jag har nu satsar jag väl på Beach 2015...

Läkaren på vårdcentralen skrev en remiss till Obesitas för ett par veckor sedan, han vill att de kollar upp om jag har problem med bi-sköldkörteln. Tyvärr har den inget med viktnedgången att göra, utan med hur man tar upp kalk och protein, precis det jag har problem med. Jag fick ett remissvar i fredags och väntetiden till Kirurgavdelningen (?!) är 2-12 veckor. Får se vad de har att säga och om jag kan få prata med en av deras dietister. Det stod ju inget om det i remissvaret, men jag bad honom att skriva en remiss dit också. Undrar om han gjorde det...

Jag har ju ett beroende som jag skrev om häromveckan i utmaningen, jag dricker alldeles för mycket Pepsi Max. Det är koffeinet som får mig att inte sluta, jag är fast. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att sluta helt, på skärtorsdag. Jag har gjort det förut och mådde fullständigt skit i 4 dagar när koffeinet gick ur kroppen, så det kommer jag att göra i påsk när jag är ledig. Tur att jag inte har några planer mer än för skärtorsdagen (besök hos mamma som fyller år på onsdag) samt Annandag påsk (besök hos föräldrarna på Orust). Resten av helgen kan jag ha huvudvärken "from hell". Jag kommer också ihåg en total apati och håglöshet och allmän kass-het. Kul att ha det att se fram emot. Men ni är väl med mig och "håller mig i handen"?

Nä usch vilket deppigt inlägg. Nu skall jag snart sätta igång och jobba, jobbade 6 h igår och fick nog inte ens hälften gjort. Det är bara att fortsätta idag. Idag skall jag också flytta in nästan allt från altanen in i lägenheten, min snälla pappa ringde nämligen igår och "meddelade" att han tänker komma och såpa in mina båda altaner på måndag eller tisdag när jag är på arbetet. Jag har inte ens bett om det :) Snällt va? Hammocken får jag inte in i lägenheten, den får han försöka lyfta över altankanten, det går nog om man först häktar av sitsen.

Jag går också i planer om att möblera om mitt arbetsrum, men det kräver så mycket jobb att jag måste fundera en stund till på det. Skrivbordet som är 2.30 skall i så fall vridas 90°och ställas mot kortväggen istället för mot ytterväggen, och det är inte det lättaste då rummet endast är 2.40 brett. Jag får ställa det på högkant och vrida, men är inte standardtakhöjden 2.30 också? Kan bli knepigt, skall nog fundera lite till. Jag vill INTE montera ner skrivbordet innan jag vrider det!

Nu skall jag rycka upp mig och jobba lite. Önskar er en skön söndag. Glömde helt bort utmaningen igår kväll, så det blir 2 inlägg ikväll istället.