söndag 17 april 2011

Lite deppig...

Gomorron. Fick sova ända till 7.20, det händer inte ofta i detta hem. Corny sov så snällt bredvid min kudde, tänk om det kunde vara så varje morgon? Fast hon gjorde ju sin plikt i natt... somnade på soffan och vaknade vid 1 av att hon stod på mig och skrek.

Jag känner mig lite deppig. Varför? Därför att jag står still. Inte ens -5 kg sedan i oktober. Det är en lång tid! Jag är med i en grupp på Facebook för folk som har och skall operera sig, och igår var det en tjej som skrev om att hon gått ner 50 kg. Hon opererades en vecka före mig. Snacka om att det får en att känna sig värdelös! Jag vet att jag säger att jag är nöjd oftast, att jag faktiskt har gått ner nästan 25 kg (drygt 35 kg sen toppnoteringen i augusti 2008), och det är ju jättebra. Men jag vill gå ner mer! Är det för mycket begärt? När folk skriver om hur mycket du har gått ner så är min första reaktion avundsjuka. Kan ni gissa hur usel man känner sig då? Jag vill ju så gärna glädjas med de som har gått ner så mycket. Tjejen som skrev igår berättade (när jag skrev om mina känslor) att hon hade en väninna precis i samma sits som mig. Som helt stannat upp när det var hälften kvar. Jag vet att jag inte är ensam, men det känns verkligen som ett personligt misslyckande. Det är ju så att snittet av alla opererade går ner 75 % av övervikten, d.v.s. det är ingen mirakelkur som automatiskt "botar" alla, men va fan, kan inte jag någon gång få vara de som lyckas?

Det är väldigt svårt att inte se det som ett personligt misslyckande, framförallt inte när folk i min omgivning (släkt och vänner/kollegor) hela tiden säger att jag är så duktig. Jag är väl inte duktig? Jag står ju still!!! Jag gör nästan allt jag kan för att något skall hända, med nästan menar jag att jag skulle kunna motionera mer. OK, det jag gör nu är 100 % mer än tidigare, men ändå inte speciellt mycket. Jag har mina krämpor, men det borde väl gå att göra lite mer ändå? Bara för att jag inte gör det så känner jag mig ännu mer misslyckad. Man skall inte jämföra sig med andra, men hur lätt är det när de runtomkring en som opererades 6-8 månader senare har gått om mig? När svägerskan som bara kör GI och fuskar lite då och då har gått ner 8 kg på 2 månader? Varför är det så jäkla orättvist?

Jag hör inte till dem som tror att jag blir lycklig bara jag blir smal, det är inte därför jag vill gå ner mer. Jag tror däremot att flera av mina krämpor skulle bli bättre om jag gick ner i vikt ännu mer. Jag är så förbannat trött på att alltid ha ont i foten och höften. Armbågen har jag förlikat mig med, den har ju trots 8 operationer inte blivit så mycket bättre. Men foten och höften borde kunna bli bättre! Och ytterligare en sommar "i vassen". Jag som hade så stora förhoppningar förra sommaren om att det var min sista sommar som fet, och att jag skulle kunna känna mig bekväm i baddräkt denna sommaren. Men den takten jag har nu satsar jag väl på Beach 2015...

Läkaren på vårdcentralen skrev en remiss till Obesitas för ett par veckor sedan, han vill att de kollar upp om jag har problem med bi-sköldkörteln. Tyvärr har den inget med viktnedgången att göra, utan med hur man tar upp kalk och protein, precis det jag har problem med. Jag fick ett remissvar i fredags och väntetiden till Kirurgavdelningen (?!) är 2-12 veckor. Får se vad de har att säga och om jag kan få prata med en av deras dietister. Det stod ju inget om det i remissvaret, men jag bad honom att skriva en remiss dit också. Undrar om han gjorde det...

Jag har ju ett beroende som jag skrev om häromveckan i utmaningen, jag dricker alldeles för mycket Pepsi Max. Det är koffeinet som får mig att inte sluta, jag är fast. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att sluta helt, på skärtorsdag. Jag har gjort det förut och mådde fullständigt skit i 4 dagar när koffeinet gick ur kroppen, så det kommer jag att göra i påsk när jag är ledig. Tur att jag inte har några planer mer än för skärtorsdagen (besök hos mamma som fyller år på onsdag) samt Annandag påsk (besök hos föräldrarna på Orust). Resten av helgen kan jag ha huvudvärken "from hell". Jag kommer också ihåg en total apati och håglöshet och allmän kass-het. Kul att ha det att se fram emot. Men ni är väl med mig och "håller mig i handen"?

Nä usch vilket deppigt inlägg. Nu skall jag snart sätta igång och jobba, jobbade 6 h igår och fick nog inte ens hälften gjort. Det är bara att fortsätta idag. Idag skall jag också flytta in nästan allt från altanen in i lägenheten, min snälla pappa ringde nämligen igår och "meddelade" att han tänker komma och såpa in mina båda altaner på måndag eller tisdag när jag är på arbetet. Jag har inte ens bett om det :) Snällt va? Hammocken får jag inte in i lägenheten, den får han försöka lyfta över altankanten, det går nog om man först häktar av sitsen.

Jag går också i planer om att möblera om mitt arbetsrum, men det kräver så mycket jobb att jag måste fundera en stund till på det. Skrivbordet som är 2.30 skall i så fall vridas 90°och ställas mot kortväggen istället för mot ytterväggen, och det är inte det lättaste då rummet endast är 2.40 brett. Jag får ställa det på högkant och vrida, men är inte standardtakhöjden 2.30 också? Kan bli knepigt, skall nog fundera lite till. Jag vill INTE montera ner skrivbordet innan jag vrider det!

Nu skall jag rycka upp mig och jobba lite. Önskar er en skön söndag. Glömde helt bort utmaningen igår kväll, så det blir 2 inlägg ikväll istället.

12 kommentarer:

  1. Man gör allt man kan och det händer ingenting, visst är det helt värdelöst!!! Är det konstigt att man släpper lite på "reglerna" (fast det gör ju du inte heller)!? Jag är såååå imponerad av ditt och ditt tålamod, det är otroligt! Jag hade gett upp för länge sen! Så lycka till i fortsättningen!! Och det är INTE roligt att lyssna på människor som lyckats, när man själv känner sig så totalt misslyckad! Du är inte ensam om det känslan, det kan jag lova! Ha en fin söndag!/Åsa i N. En sak till, du passar verkligen bra i din "nya" frisyr!

    SvaraRadera
  2. Hej vännen, jag vet precis hur du känner, jag är ju där jag me! Men jag har en del att säga, men vi tar det på chatten.

    KRAM

    SvaraRadera
  3. Du är visst duktig! Du försöker göra allt rätt och motionerar även om det inte är så mycket som du skulle vilja. DET är att vara duktig Lena!!

    SvaraRadera
  4. http://rosatjejen.bloggplatsen.se/17 april 2011 10:45

    Jag slutade med coca-cola (ej light) för 11 dagar sedan, och jag var också stor konsument, drack ca, 1,5 liter om dagen.
    Det vat jobbigt första dagen, men sen har det inte varit några större problem alls,visst var jag väldigt sugen på att ta ett glas, för de är ju så gott,men nu är suget borta helt.
    Måste också säga att jag tycker att du är otroligt duktig som fortsätter kämpa på med både maten och träningen trots alla motgångar du haft.
    Lycka tiil / Rosa

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Jag tycker du ska kolla med läkaren att han skickat en remiss till dietisten, annats finns det ju dietister inom primärvården som borde ha kortare kö, som du borde få gå till i väntan till att få komma till Obesitas dietist.
    Förstår din frustration. *Styrkekramar* -du kämpar verkligen på!

    SvaraRadera
  8. glömde skriva två bra böcker som gav mig aha-upplevelser när jag läste(du kanske redan läst dem...)
    "Hjärnkoll på vikten" och "Hjärnkoll på maten" av Martin Ingvar och Gunilla Eldh.
    Du kan ha hjälp av dem nu när du slutar med Pepsi Max och läsa hur tex sötningsmedel kör upp samma spår i hjärnan som socker. Hela sättet att tänka runt mat och hur hjärnan påverkas av det vi äter är spännande att läsa om och äntligen känna sig "in charge" över sin kropp.

    SvaraRadera
  9. Förstår din frustration så mycket. För mig går det inte heller så fort som jag hade velat men det går ju fortare än du så jag kan bara tänka mig din frustration. Fortsätt bara på det spår du är inne på. Ge inte upp och det där med abstinens när colan går ur kroppen - ja den är inte rolig. Jag drack själv 1,5 l om dagen för tre år sen. Till slut sa jag att "nä nu är det nog!" och slutade. Men vilken abstinens - hallo eller. Så du gör helt rätt i att göra det under påskhelgen när du är ensam för man blir inte direkt trevlig...hehe...

    Själv är jag nog inte så flitig med uppdaterandet under påsk då jag inte är hemmavid utan bortavid. Men i tankarna är jag med dig och peppar dig!!!!

    Kramen i

    SvaraRadera
  10. Åsa: Det är inte så lätt att ge upp... då mår jag dåligt. Men jag kan revoltera med att skita i motionen, och det gjorde jag i helgen.

    Katarina: Sorry att jag inte prata igår, men jag ville jobba klart innan dagen tog slut. Vi får "ses" på msn en annan dag. Kram

    Mona: Tack. Det känns inte duktigt...

    Rosa: Själva drickan kan jag leva utan, det är när koffeinet går ur kroppen som jag mår skit. Har gjort det 2 ggr tidigare, så jag vet vad som väntar...

    Norea: Han skulle skicka en remiss både till dietist och läkare, läkaren skall kolla upp om jag skall medicinera för bi-sköldkörteln, så han började väl med det. Skall kolla in böckerna, men jag har svårt för såna böcker. Tar dem inte till mig...

    Inger: skönt med flera som reagerar på samma sätt när abstinensen sätter in. Kanske ett perfekt tillfälle att möblera om arbetsrummet? Ha det trevligt vart du än skall i påsk! Kram

    SvaraRadera
  11. Förstår att det är frustrerande, Det känns ju så otacksamt att kämpa utan att det rör på sig. Men håll ut. För mig just nu är 25 kg jätte mycket. Det och lite till har jag gått upp sedan förra sommaren. Börjar allvarligt funder på om jag snart har ett BMI som befogat en Operation, vad hette stället som du varit i kontakt med? Vad krävs mer än ett BMI på 35?
    Ska verkligen tänka på under påskhelgen.!!!!!

    Om allt går som det ska så kommer jag att gå en kurs i Göteborg i början av juni, om inte förr så kan jag hjälpa dig med ditt arbetsrum då..
    BantarUlle

    SvaraRadera
  12. Ulrika: Gå in på www.fecit.se så kan du läsa mer. Ring Christa, hälsa från Lena i Göteborg, hon är jättebra att ha å göra med. Du behöver kunna "bevisa" via journalkopior att du har försökt under en längre tid, och ha ett BMI över 35. Ring och prata med henne!! Det kostar ju inte mer än ett telefonsamtal. Numret finns på sidan. Är det något annat du undrar över så är det bara att slå mig en signal eller skicka ett mail. Skall jag möblera om så är det nog redan gjort i början av juni, men det hade varit kul att träffa dig ändå!! KRam

    SvaraRadera