Gomorron. Varje gång jag skriver här så har jag intentionen att det inte skall gå så lång tid till nästa gång. Jag tror att det är bra för mig att skriva mer. Men så går tiden och nu har det gått en vecka till.
Igår var det 10 månader sedan pappa dog. På något konstigt sätt så känns saknaden värre nu än då. Jag har väldigt svårt att uttrycka det i ord, men han fattas mig. Som vanligt trycker jag ner alla känslor men lite sipprar upp. Jag vet inte hur jag skall komma ur detta "limbo". Bara tanken på att börja om från början med en ny psykolog är alldeles för överväldigande. Och hur skulle jag ha tid med det? Försöker nu gå till gymmet 3 ggr/vecka för axelns skull, sen körlektioner med syrran och körskolan och så kören på torsdagar och plugga teori. Och jag är en sån som blir tokig om jag inte får vara hemma och bara vara. Får panik av allt jag gör redan nu! Jag får helt enkelt lunka på tills körkortet är klart. Fast det känns väldigt långt borta... Men det får ta den tid det tar. Mitt mål är i alla fall att det skall vara klart juli 2015, då jag fyller 50 år.
Jag bytte ju körlärare i onsdags, till en kvinna. Det gick mycket bättre. Tyvärr missade jag att boka ny tid i måndags morse (vid midnatt släpper de tiderna för lektion om 4 veckor) så det kommer att dröja ett bra tag till nästa körlektion. Men vi är fortfarande inte förbi kapitel 3 (växla upp och växla ner). Att växla upp har jag koll på, men enligt körkortsboken finns det 2 sätt att växla ner; antingen ner till ettan för att stanna (rödljus, stoppskylt, dold sikt) eller ner till tvåan för att glida fram och vara beredd på att stanna. Helt olika sätt att göra dem, ordningen är annorlunda, och jag får helt enkelt inte in i skallen hur de skall göras... Min hjärna är för gammal för att lära så mycket nytt. Teorin skall vi inte prata om. Satt i 2 h i söndags och trodde jag skulle bli galen. Antingen förstår jag frågan jättebra och tror mig veta svaret, men svaren är så formulerade att man får bryta ner dem i småbitar för att se vad de verkligen menar, eller också förstår jag inte frågan för den är så luddigt formulerad. Så det kommer att dröja ett BRA tag innan jag skall skriva upp.
I veckan som gick var det skönt väder, i alla fall i början. Jag kunde ta fram min cafémöbel, den som egentligen skall stå på lilla altanen på framsidan, och sitta ute och njuta på lunchen i tisdags.
Maggie njöt också av att vara ute i solen.
I torsdags var jag hos sjukgymnasten för första gången, och han satte ihop ett digert program för mig. 11 övningar! Var på gymmet i fredags efter jobbet (snacka om att vara stolt över sig själv, det hade ju varit underbart att gå direkt hem från jobbet en fredagskväll...) och testade övningarna. 5 av dem kan jag göra där. Resterande får jag lösa hemma med gummiband och hantlar (jag kan använda hantlar på gymmet också, men gillar inte att stå i det rummet med alla "biffarna"). Igår fick jag låna en väska med hantlar av en kollega, 2 x 0,5 kg, 2 x 1 kg och 2 x 1,5 kg. Jag stoppade väskan i ryggsäcken och kroknade på den korta promenaden hem (8 minuter). Det var 6 kg i ryggan och för 6 år sedan så bar jag runt på 45 kg till på kroppen... Kändes konstigt att krokna av 6 kg då.
I lördags kom gamla barndomsvännen V med make L och dotter F på middag. Jag bjöd på Katarinas fläskfilé (se recepten, orkar inte länka) fast uteslöt sojan då F är allergisk. Så gott! Och till det en råkostsallad och klyftpotatis. Det var inte många smulor som blev kvar. Kul att det uppskattades. Fast jag misslyckades fatalt med såsen, jag är absolut ingen såsmänniska. Men man tycker ju att jag borde klara av att röra ut marinaden med lite maizena och göra en sås av det. Nope. Använde alldeles för mycket maizena och sen lät jag den puttra för länge (de kom mitt i) så den blev klumpig. Bara att slänga. Men vi rörde ihop en kall sås av sweet chilisås, honung, balsamvinäger och färskpressad vitlök (detsamma som finns i marinaden, vi hoppade bara över oljan) och det gick jättebra.
I söndags fick Maggie och jag storfrämmande, då f.d. kollegan H med dotter M kom och visade upp sin Alice. Alice måste vara den sötaste katt jag sett på länge. Och så kelig! Jag är ju inte van vid att Maggie vill kela, så jag passade på att kela så mycket det bara gick. Maggie var dock inte så imponerad av ulltussen. Hon morrade och fräste och gick sedan in och gömde sig under badkaret...
Efter besöket tog jag en skön, väldigt rask promenad. Hem och duscha och sen klädde jag faktiskt om till pyamas trots att klockan inte var mer än 17... Så mysigt. Ett maraton i TV-soffan fick avsluta helgen.
Idag blir det förhoppningsvis lite köra av med syrran, imorgon gymmet, torsdag sjukgymnasten igen och sen kören och fredag gymmet (var där igår också). Så går veckorna... Ungefär 18 veckor kvar till semester...
Ha en bra vecka! Och tack till er som kommenterade på mitt förra inlägg. Era kommentarer värmde verkligen. Stor kram till er!!
PS. Såg nu när jag tryckte på Publicera att detta var inlägg 2222. Snacka om ordbajsare...
Igår var det 10 månader sedan pappa dog. På något konstigt sätt så känns saknaden värre nu än då. Jag har väldigt svårt att uttrycka det i ord, men han fattas mig. Som vanligt trycker jag ner alla känslor men lite sipprar upp. Jag vet inte hur jag skall komma ur detta "limbo". Bara tanken på att börja om från början med en ny psykolog är alldeles för överväldigande. Och hur skulle jag ha tid med det? Försöker nu gå till gymmet 3 ggr/vecka för axelns skull, sen körlektioner med syrran och körskolan och så kören på torsdagar och plugga teori. Och jag är en sån som blir tokig om jag inte får vara hemma och bara vara. Får panik av allt jag gör redan nu! Jag får helt enkelt lunka på tills körkortet är klart. Fast det känns väldigt långt borta... Men det får ta den tid det tar. Mitt mål är i alla fall att det skall vara klart juli 2015, då jag fyller 50 år.
Jag bytte ju körlärare i onsdags, till en kvinna. Det gick mycket bättre. Tyvärr missade jag att boka ny tid i måndags morse (vid midnatt släpper de tiderna för lektion om 4 veckor) så det kommer att dröja ett bra tag till nästa körlektion. Men vi är fortfarande inte förbi kapitel 3 (växla upp och växla ner). Att växla upp har jag koll på, men enligt körkortsboken finns det 2 sätt att växla ner; antingen ner till ettan för att stanna (rödljus, stoppskylt, dold sikt) eller ner till tvåan för att glida fram och vara beredd på att stanna. Helt olika sätt att göra dem, ordningen är annorlunda, och jag får helt enkelt inte in i skallen hur de skall göras... Min hjärna är för gammal för att lära så mycket nytt. Teorin skall vi inte prata om. Satt i 2 h i söndags och trodde jag skulle bli galen. Antingen förstår jag frågan jättebra och tror mig veta svaret, men svaren är så formulerade att man får bryta ner dem i småbitar för att se vad de verkligen menar, eller också förstår jag inte frågan för den är så luddigt formulerad. Så det kommer att dröja ett BRA tag innan jag skall skriva upp.
I veckan som gick var det skönt väder, i alla fall i början. Jag kunde ta fram min cafémöbel, den som egentligen skall stå på lilla altanen på framsidan, och sitta ute och njuta på lunchen i tisdags.
Maggie njöt också av att vara ute i solen.
I torsdags var jag hos sjukgymnasten för första gången, och han satte ihop ett digert program för mig. 11 övningar! Var på gymmet i fredags efter jobbet (snacka om att vara stolt över sig själv, det hade ju varit underbart att gå direkt hem från jobbet en fredagskväll...) och testade övningarna. 5 av dem kan jag göra där. Resterande får jag lösa hemma med gummiband och hantlar (jag kan använda hantlar på gymmet också, men gillar inte att stå i det rummet med alla "biffarna"). Igår fick jag låna en väska med hantlar av en kollega, 2 x 0,5 kg, 2 x 1 kg och 2 x 1,5 kg. Jag stoppade väskan i ryggsäcken och kroknade på den korta promenaden hem (8 minuter). Det var 6 kg i ryggan och för 6 år sedan så bar jag runt på 45 kg till på kroppen... Kändes konstigt att krokna av 6 kg då.
I lördags kom gamla barndomsvännen V med make L och dotter F på middag. Jag bjöd på Katarinas fläskfilé (se recepten, orkar inte länka) fast uteslöt sojan då F är allergisk. Så gott! Och till det en råkostsallad och klyftpotatis. Det var inte många smulor som blev kvar. Kul att det uppskattades. Fast jag misslyckades fatalt med såsen, jag är absolut ingen såsmänniska. Men man tycker ju att jag borde klara av att röra ut marinaden med lite maizena och göra en sås av det. Nope. Använde alldeles för mycket maizena och sen lät jag den puttra för länge (de kom mitt i) så den blev klumpig. Bara att slänga. Men vi rörde ihop en kall sås av sweet chilisås, honung, balsamvinäger och färskpressad vitlök (detsamma som finns i marinaden, vi hoppade bara över oljan) och det gick jättebra.
I söndags fick Maggie och jag storfrämmande, då f.d. kollegan H med dotter M kom och visade upp sin Alice. Alice måste vara den sötaste katt jag sett på länge. Och så kelig! Jag är ju inte van vid att Maggie vill kela, så jag passade på att kela så mycket det bara gick. Maggie var dock inte så imponerad av ulltussen. Hon morrade och fräste och gick sedan in och gömde sig under badkaret...
Efter besöket tog jag en skön, väldigt rask promenad. Hem och duscha och sen klädde jag faktiskt om till pyamas trots att klockan inte var mer än 17... Så mysigt. Ett maraton i TV-soffan fick avsluta helgen.
Idag blir det förhoppningsvis lite köra av med syrran, imorgon gymmet, torsdag sjukgymnasten igen och sen kören och fredag gymmet (var där igår också). Så går veckorna... Ungefär 18 veckor kvar till semester...
Ha en bra vecka! Och tack till er som kommenterade på mitt förra inlägg. Era kommentarer värmde verkligen. Stor kram till er!!
PS. Såg nu när jag tryckte på Publicera att detta var inlägg 2222. Snacka om ordbajsare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar