Insikter

Gomorron. -3°C!! Minusgrader?? Det gillas INTE! Jag vill ha tillbaka helgens sköna vårvärme! Igår såg jag det "ultimata" vårtecknet... de har börjat sopa cykelbanorna! Visserligen är det ju smart att sopa upp allt grus så man kan hälla ut det igen om det kommer mer snö... men jag hoppas verkligen inte det kommer att behövas. Jag är en sån där pessimist så jag går bara och väntar på snö och kyla och kan inte riktigt njuta av solen när den visar sig. Dumt, jag vet.

I torsdags var jag och kollegan I-M och såg på Familjen Addams på Lorensbergsteatern. Jag har velat se den länge, och förr-förra veckan såg jag på Facebook att Lasse Kronér skrev att man fick biljetter för halva priset 2 torsdagar om man ringde kassan och hälsade från honom. 315 kr/st är ju bra mycket bättre än 630 kr/st :) Vi åkte direkt från jobbet till Restaurang Räkan, som vi bokat bord hos. Jag tror inte jag har varit där på 15-20 år. De har en liten pool i mitten med massa fisk i.

Det fanns en stor skylt i entrén om att man inte skall stoppa händerna i vattnet. När man är på Restaurang Räkan skall man givetvis äta räkor. Det gäller att njuta, för det är dyrt som skam, men man får ju köra radiostyrd feskebåt!

Här kommer båten med våra räkor. Fiskarna får helt enkelt flytta på sig!

Jag hade varit väldigt trött hela dagen och bestämde mig för att köra alkoholfritt, så det blev Loka till maten. Funkade det också :) Vi satt där en liten stund sen gick vi vidare till Hard Rock Café.

Min drink till vänster hette något med Berry Cloud tror jag. Jättegod. Sen vandrade vi upp till Lorensbergsteatern. Vi hade perfekta platser!

Vi hade ett plank framför oss och vi satt lite högre än raden framför. Rad 11 var det, kom ihåg det om ni någon gång skall gå dit. Enda nackdelen var att det var begränsat benutrymme, så I-M (som är längre än jag är) hade problem då hon inte kunde sträcka på benen. Själv fick jag förbannat ont i ryggen av de mjuka stolarna. Hur var nu föreställningen? Lång. Jättelång. 3 h inkl. paus. Vissa sångnummer var lite väl utdragna tycker jag, det hade inte gjort något om det gjorts kortare. Och ljudet var alldeles för högt. Jag har ju problem med höga ljud, men till och med I-M, som har normal hörsel, tyckte det var högt. Svårt att höra orden i sångerna. Mycket improvisationer, blev lite farsartat ibland. Men allt som allt ger jag den 3,5 i betyg.

Vi missade våra bussar precis och jag var inte hemma förrän 23.50, ännu tröttare än jag varit under kvällen.

I lördags var det kalas i Ellös för moster L som fyllde 70 igår. Syrran och jag åkte upp över dagen. Det var ett väldigt trevligt kalas, inte många personer, alldeles lagom.

Söndagen var ju en underbar vårdag! Jag satt ute på altanen och åt lunch.

Inga möbler framtagna än, så det fick bli på golvet. Ett par timmar i lördags och väldigt många timmar i söndags satt jag och jobbade med goda vännernas dator. Den behövde fabriksåterställas och sen skulle allt installeras igen. Inklusive en miljon uppdateringar av Windows Vista. Gammal dator, men när jag var klar med den så funkade den perfekt igen. Mitt i alla uppdateringar tog jag mig en skön promenad i Änggårdsbergen.

Vad är det för insikter jag har fått i veckan då? Jo en är att jag behövde göra något åt den absolut idiotiska ångest jag känner varje gång (ett bra tag innan) jag skall ta en körlektion. När jag kör med syrran så är jag mycket lugnare, men den manliga körskoleläraren får mig på något sätt att slå knut på mig själv. Igår ringde jag körskolan och pratade med tjejen i receptionen. Jag sa som det var, att det inte var något personligt mot P, men att jag ville prova att köra med en av de två kvinnliga lärarna. Det gick att ordna så smidigt att jag kan köra samma tid i morgon som det var tänkt från början, fast med en av kvinnorna istället. Nu skall jag bara kunna framföra detta till P på något snyggt sätt, för jag lär ju träffa på honom i receptionen i morgon... Hoppas detta blir bättre. Skitjobbigt att ha ångest innan en körlektion. Och så förbannat korkat! Jag har uppenbarligen stora problem med "manliga auktoriteter"...

En annan insikt jag har fått är hur förbaskat ont jag har haft i min axel det sista halvåret. Jag vet att jag har haft jätteont, men inte förrän nu, när smärtan nästan är borta, inser jag hur livsbegränsande det har varit. Jag fick ju en cortisonspruta för 1,5 vecka sedan, och är sedan söndagen förra veckan 95 % besvärsfri. Igår hade jag telefontid med läkaren som gav mig sprutan och jag sa att jag ALDRIG vill ha det så igen, som jag hade det innan sprutan. I och med att sprutan hjälpte så stämmer diagnosen artros i nyckelbensleden. Jag fick namnet på de 2 axelkirurgerna och "order" om att ringa och boka tid med någon av dem så fort smärtorna kommer tillbaka. En sån här spruta kan sitta i i 1-12 månader tydligen.

Och så har jag kommit på att jag i grund och botten mår skit. Jag är så bra på att trycka ner allt att jag inte ens märker det själv. Jag läste på en bloggkompis blogg hur hon sörjer sin mamma som gick bort för ett halvår sen. Jag skulle också vilja sörja så. Jag har hur mycket känslor som helst när det gäller pappa, men jag bara trycker ner dem. Istället går jag omkring i någon slags "dvala" och ingenting är bra. Vet inte hur jag skall komma ur det. Allting ligger så förbannat djupt nere. Jag gick hos min psykolog i 1,5 år och inte en enda gång kom det upp några känslor när vi pratade. Inte klokt. Men när jag nu "kommit på" detta och känner efter så känner jag mig verkligen ledsen och deppig. Att axelsmärtan är borta gör visserligen väldigt mycket för hur jag mår, men det räcker inte. Jag vill kunna vara glad! Jag vill kunna "styra över mitt liv" (det känns inte som jag kan det, jag gör i alla fall inte som jag vill). Blä. Peppa mig lite :)

Sådärja. Det var mina insikter det. Nu skall jag läsa lite tidningar innan det är dags att klä på sig och gå till jobbet. De senaste tisdagarna har jag tagit bussen direkt efter jobbet i 43 minuter, till Östra sjukhuset. Där möter jag upp lillasyster och så kör vi en stund, innan jag hoppar på bussen och åker hem igen. Då gäller det att ha tillräckligt med ström i telefonen så man kan spela lite :)

Å jag måste bara berätta om Maggie! Hon har verkligen förändrats denna veckan! 4 nätter har jag vaknat av att hon kommit och lagt sig hos mig i sängen! Det har hon bara gjort 2 ggr tidigare, senast före jul. Och hennes transportbur som står inne i förrådet, som tidigare varit hennes trygghetsställe, har hon inte legat i på flera veckor. Vännerna A och L har varit här ett par gånger och hon är helt orädd för dem. Ligger hon på mattan på toa när de kommer in för att använda den, så ligger hon kvar. När jag sitter och kollar på TV ligger hon antingen i andra hörnet av soffan, eller i en korg bredvid. Inte i ett annat rum. Hon börjar nog känna sig trygg här!! :)

Ha en bra dag/vecka tills vi hörs igen!