Detta kommer bli ett sånt där långt inlägg igen, vet inte om jag någonsin publicerar det, men läser ni detta så har jag ju gjort det :)
Jag tycker inte om mig själv. Inte alls just nu. Jag ljuger för mig själv och andra. Det går inte alls bra med pulvringen. Jag äter vissa dagar. Varför? Vet inte. Kan inte styra det. Vill så hemskt gärna men kan inte styra det. Jag känner mig värdelös. Mår skit, både fysiskt och psykiskt. Inte äter jag nyttiga saker heller. Varför gör jag så här, saboterar för mig själv? Vissa dagar går jättebra. Andra går åt helvete. Igår gick det jättebra, idag inte. Jag skulle ju bara till affären för att köpa tonfisk till katterna, men kom ut med massa skit. Hälften åt jag upp, resten har jag slängt. Inte alls bra. Jo, bra att jag har slängt det, men det hade varit bättre om jag inte hade köpt det alls. Jag blir så jäkla besviken på mig själv hela tiden.
Jag har i alla fall insett under en längre tid att jag behöver hjälp. Jag klarar inte detta själv. Jag har idag mailat till 2 psykologer här i Göteborg som är specialister på ätstörningar. Jag har en grov ätstörning, det är jag medveten om. Jag klarar inte av att bryta mina mönster. Jag blir så lessen när jag ser mina resultat. Sedan 5 december förra året, när jag bröt mina första 16 veckor med pulver, har jag gått ner 5 (fem) kg. Det är ju inte riktigt sant, för jag har gått ner massa mer som jag först gått upp. Varför varför varför? Jag orkar inte med att ha det så här. Jag känner mig fullkomligt maktlös. Jag vill ju så gärna.
Jag har inte berättat hur illa det gått för någon, inte ens för mamma som jag brukar kunna prata om det mesta med. Jag skäms alldeles för mycket. Fast egentligen så är det ju bara mig själv jag skall bry mig om, inte vad andra tycker. Men det är jättejobbigt att få höra hur duktig man är när man inte känner sig duktig. Det är som om jag sviker alla andra också, inte bara mig själv.
Jag har läst på lite grann om ätstörningar idag, och insett att jag lider av s.k. hetsätningsstörning:
Hetsätningsstörning: Hetsätningsstörning kännetecknas av återkommande episoder av hetsätning utan efterföljande kompensatoriskt beteende. Personen är tydligt plågad av hetsätandet. Personer med hetsätningsstörning är ofta överviktiga.
Trevligt att det finns ett namn på det... :) Hade jag inte varit så fruktansvärt rädd för att kräkas hade jag varit bulimiker. Allt annat stämmer överens på mig. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag gör så här mot mig själv. Är jag inte värd att gå ner? Varför straffar jag mig själv så?
Jag har denna glada fasad som jag gömmer mig bakom och allt är sååå bra. Varför kan jag inte släppa fram alla känslor som gömmer sig långt inne bakom alla murar jag har satt upp? Jag tror jag hade kommit mycket längre om jag lyckats hitta mina känslor som jag i alla år har stängt in. Nu händer allt bara på ytan och lämnar mig i vissa fall helt oberörd.
Nu pratar jag med mamma i telefon och jag har just läst upp det jag skrivit hittills. Tårarna rann när jag läste det, men inte när jag skrev. Det känns skönt att ha erkänt för henne i alla fall. Publicerar jag detta så erkänner jag för hela världen (ha, så många läser inte detta, men många i alla fall). Jag tog beslutet att skriva något när jag nyss var ute på en mycket rask promenad i 70 minuter. Trots Harry Potter i öronen lyckades jag tänka massor. Beslutade mig för att nu fick det vara NOG! JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR! Jag mår illa när jag ätit för mycket, och då speciellt om jag inte har ätit något alls utom pulver på en eller ett par dagar.
Jag är mycket apatisk just nu... Orkar inte med någonting. Tyvärr har jag inte orkat läsa mer än ett fåtal bloggar heller, precis som om jag inte orkar ta in att det går så bra för de flesta av er. Jag ber om ursäkt för uteblivna kommentarer! Det enda jag ser fram emot nu för tiden är faktiskt våtvästträningen. Underbart att ha hittat den i alla fall. Måste komma igång med promenaderna också, för i slutet av september börjar del 2 av stegtävlingen jag var med på i våras. Om jag bara kunde få någon att gå och prata med som förstår vad jag går igenom.
Skall jag trycka på Publicera inlägg? Vågar jag det? Känner mig naken igen... Ni som följt mig ett tag vet att jag har skrivit ett naket inlägg tidigare. Trots detta tycker jag inte att jag har kommit så mycket längre nu än då. Men jag har skrivit av mig i alla fall. Och fäst mina tankar på "papper". Nu trycker jag...
Massor av kramar från Åsa i Norrköping..som känner likadant i dagsläget..
SvaraRaderaDu modiga kvinna som orkar och vågar blotta dig så här! Beundrar dig jättemycket ska du veta! Jag tror att de flesta i vår sits tycker illa om sig själv, mer eller mindre. Det jag vet är att vi ofta inte är så snälla vid oss själva. Vi är mer fördömande mot oss själv än vad omgivningen är.
SvaraRaderaVarför kan vi inte var snälla och positiva i våra tankar?
Om folk bara visste vad jag säger till mig själv när jag tittar mig i spegeln....
Du kommer klara detta och att ta hjälp av psykolog kanske inte är helt fel. Få hjälp att öva upp ett sundare tänk liksom.
Jag finns här, om än på några mils avstånd men aldrig längre bort än ett telefonsamtal, sms, mail eller msn.
KRAAAAM underbara du!
/Katarina
Jag förstår vad du menar, och tycker ändå att du är fantastisk, som dels gjort en så stor viktnedgång och också insett vad som krävs för dig avseende resten av livet. Alla vet att pulvringen är den enkla biten, att ändra sin livsstil är det svåra.
SvaraRaderaJag är glad för din skull att du har fått insikten vad som krävs vidare för att bli av med din ätstörning och ändra hela din livsstil!
Ibland måste man ta ett steg i taget, du har gjort pulvringen, du har fått in träning och promenader i din vardag, nu är det dags för steg tre, den mentala biten! Hoppas du hittar en bra psykolog att prata med, som kan hjälpa dig lyfta upp till ytan det som förhindrar dig att gå vidare!
Du vet var jag finns om du vill prata!
Du är verkligen modig som är så ärlig och blottar dig så mycket. Det är stort steg på vägen och lite hjälp är inte fel ibland. Kram!
SvaraRaderaJag förstår precis hur du känner Lena, kan nog nästan säga att allt det du skriver har jag gått igenom eller går igenom nu, men du är så stark och modig som vågar skriva ut det sådär, önskar jag vore lika stark... Jag tycker iaf du är otroligt duktig och har kämpas så bra det senaste året, glöm inte att titta på dina framsteg också när du utvärderar dig själv. Många kramar!
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag hinner inte skriva så mycket nu men jag tror att du kommer att kunna blicka tillbaka och se att du redan är en bra bit på väg. Precis som du skriver så har du gjort ett bra jobb.
För några år sedan så gick jag i en KBT på vårdcentalen med 10 andra medsystrar.
Vi utgick från boken
Gå ner i vikt med kognetiv beteendeterapi av Lisbeth Stahre.
Kanske känner du redan till boken. Den kan kanske vara en hjälp på vägen för dig.
Kram Mamma Mia
Mycket väl skrivet! Be proud! Nog bra att be om hjälp, men så jävla usel är du ju inte som misslyckas då och då. Du lyckas ju för det mesta. Och du har redan lyckats bra, så försök vara nöjd! Kram! ;)
SvaraRaderaHej Lena!
SvaraRaderaJag blev väldigt rörd över ditt inlägg om att du inte tycker om dig själv.
Det beror säkert på att jag känner precis detsamma men inte haft kraft och mod att skriva om det. Eller ens orden att beskriva det.
Jag kan däremot konstatera, utan att för all del vara någon expert, att du har ett starkt psyke, vet vad du vill och har en starkt målsättning att genomföra det.
Jag tror också att du kommer att klara det du vill om du låter "misslyckandena" passera och följa din handlingsplan. För det är det, som är styrkan, att ha förmågan att följa din handlingsplan eller rättare sagt att ha styrkan att återvända till den.
Du har också förmågan att se att du behöver hjälp - det är starkt!
Det är ett himla aber, milt uttryckt, det här med övervikt och att varje minut i ens liv behöva vara kontrollerad, tänka sig för, vara balanserad och förnuftig...Det är lätt, otroligt lätt, att ledsna emellanåt på att vara så himla duktig För att inte tala om när folk säger det stup i kvarten och man inte själv känner att man har varit det. Det föder så mycket ångest och dåligt samvete. Samtidigt som man ju faktiskt är lika beroende att att få höra att man ÄR duktigt - i alla fall när man är det.
Jag ville egentligen bara säga att jag tycker du hanterar situationen excellent och att jag är övertygad om att du kommer att lyckas med dina mål vad dom nu än hamnar i slutändan.
Gela
Har du provat OA? Vet du vad det är? Overeater Anonymous - eller hur det stavas...
SvaraRaderaDet är inte särskilt till för "överätare", utan alla med matproblem är välkomna.
Principen är densamma som AA och NA. Man utgår från de 12 stegen och Stora boken.
Man får gå på möten, men måste inte säga något - man kan välja att sitta tyst och "bara" lyssna på de andra. När man känner sig beredd att jobba med sig själv och sitt (o)ätande, så får man en så kallad sponsor. Det är någon som varit med ett tag och som du kan ringa när som helst, som du behöver stöd.
Att ta tag i ätandet brukar komma fortare än att ta tag i sitt eget mående. Men vill man, så finns stegen där att jobba i. De 12 stegen. Gör man det och verkligen går in för det, så gör det väldigt gott för instängda känslor osv!
OA är tyvärr långt ifrån lika stort som AA/NA, men av just den anledningen brukar de kunna ha telefonmöten. Så om du söker på nätet och inte hittar i din stad; vänd dig till en annan stad!
Jag tänker att det kan vara ett bra komplement till XV under tiden du väntar på psykologtid. Hos OA möter du bara likasinnade - och du kan vara anonym (så anonym man nu kan vara, när man går på möte och så att säga visar upp sig...).
Ta hand om dig.
/ Miss Less
Du är en stark o modig kvinna som vågar lämna ut dej så här!
SvaraRaderaVar stolt!
Styrkekramar!
Åsa: Mitt enda råd är att starta en blogg!! Det ger så otroligt mycket tillbaka. Jag mådde skit i förrgår, men efter gårdagens härliga kommentarer så mår jag mycket bättre! Kram
SvaraRaderaKatarina: Det krävdes lite mod att trycka på knappen, det måste jag erkänna. Men det behövdes. Vi tenderar alla med viktproblem att vara väldigt kritiska mot oss själva, och det är faktiskt helt underbart att höra att man inte är ensam. Oftast inbillar vi oss att andra tänker mer negativt om oss själva än vad de gör. Tack för att du finns!! Ert stöd är helt otroligt! Massa kramar
Emma: Just nu kan jag inte hålla med om att pulvringen är den enkla biten, men jag skall fixa det. Jag har bara kommit en liten bit på väg, nu gäller det att hitta verktygen att komma vidare. Jag har ju varit kass på den mentala biten, det erkänner jag och det får jag lida för nu. Måste ta tag i det!! Kram
Malin: Tack. Bara jag hittar rätt hjälp så :) Kram
J: Tack så mycket. Vi blottar oss alla mer eller mindre i våra bloggar, så mycket vi vill och vågar. Jag kan se mina framsteg, och är stolt över det jag har åstadkommit hittills. Jag kan stå framför spegeln och berömma mig själv. Det är ett stort framsteg!! Kram
Mamma Mia: Jo, jag ser att jag är en bit på väg. Jag trodde aldrig att det skulle bli enkelt. Men ibland blir man bara så besviken på sig själv... Skall ringa vårdcentralen ang. KBT idag, för de mail jag skickade ut gav ingenting. Kan nog inte köra själv ur en bok, behöver fler folk... Kram
Jonas B: Jag ÄR stolt över det jag gjort. Men jag vill vidare!! :) OK, skall försöka vara nöjd :) KRAM
Angela: Inte för att jag önskar att ni andra skall gå igenom det jag går igenom, men å vad skönt det är att höra att jag inte är ensam!! Ibland känns allt så hopplöst bara... När alla säger att man har varit duktig så kommer de motstridiga känslorna där jag klankar ner på mig själv. jag är väldigt ovan vid att få positiv kritik, så jag har svårt att ta det. Tack för ditt stöd! Kram
Miss Less: Jag har varit på OA några gånger för en massa år sedan. Finns i Göteborg. Skall kolla på det igen, hade glömt av att de finns. Är bekant med de 12 stegen. Tack och ta hand om dig också!! Kram
Loiuce: Tack. Är stolt innerst inne :) Kram
JAG ÄR PRECIS SOM DU OCH KOMMER ATT LÄGGA UT ETT LIKNANDE INLÄGG IKVÄLL MED RISK FÖR ATT LÅTA JA... LIKADAN SOM DU.
SvaraRaderaSKÖNT ATT VI ÄR 2.
KRAM