3 år sen idag

Gomorron. Undrar när jag skall lära mig att det är alldeles för sent att gå och lägga mig vid midnatt. Till skillnad från andra så har jag aldrig något som heter sovmorgon. Inte när man har en levande väckarklocka som tycker att 5 är lagom att gå upp (när klockan ringer i vanliga fall). Går man och lägger sig vid midnatt blir det ju bara 5 h sömn... Supertrött är jag nu i alla fall, har suttit och halvsovit i TV-soffan i ett par timmar.

Idag är det exakt 3 år sedan jag opererades. Jag ångrar det inte för en sekund, men om ni frågar mig så ångrar jag att jag inte opererades i Sverige. Jag fick ju ingen form av eftervård här och undrar ofta om min viktnedgång hade sett annorlunda ut om jag följts av en dietist. Men jag tror, när jag tänker efter, att det inte hade gjort så stor skillnad. Jag gjorde precis som man skulle. Operationen hjälpte mig ju, men inte hela vägen, bara ungefär halvvägs. Jag sticker inte under stol med att jag är förbannat avundsjuk på de där operationen har hjälpt hela vägen och där vikten verkar ha runnit bort... Jag är så TRÖTT på att alltid behöva kämpa. Men, nu är det som det är, och jag är väl i grund och botten ganska nöjd, fast jag skulle så hemskt gärna vilja gå ner 20 kg till. Då hamnar jag på BMI 25, men jag tror inte jag kommer att komma dit om jag skall vara ärlig. Men 10 kg till kanske inte är för mycket begärt??

Hur gick fredagen då? Mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas. Jag bestämde mig slutligen för en blus som min syster köpte åt mig på loppis förra veckan, och vita capribyxor (vi skulle vara sommarklädda):

Vi i familjen träffades kl 11 nere i scouthuset Skutan, där vi brukar ha våra fester. Pappa var också med, i sin urna... Vi fikade och fixade ordning det sista innan vi åkte till kyrkan strax efter kl 13. Vi trodde att vi skulle vara först, men det var redan knökfullt med bilar. 96 personer var ju anmälda till festen efteråt, men det var bra mycket mer folk i kyrkan. Det var ett väldigt kramande innan vi började, många som jag inte sett på väldigt många år.

Själva ceremonin var väldigt fin. Svågerns pappa var präst och det kändes bra att han verkligen visste vem pappa var. Annars pratar prästerna så "personligt" utan att ens ha träffat den de pratar om... Det var mycket sång och musik. En sång som vi alla skulle sjunga var Evert Taubes Nocturne. Den betyder mycket för mig. Pappa, Marita och jag sjöng och spelade den på farmors begravning 2001. Jag grät då hela första versen, det var fruktansvärt jobbigt. När vi en månad senare skulle begrava pappas storebror vägrade jag att sjunga. Vi 3 har sjungit den tillsammans så många gånger, men nu spelade ju inte pappa gitarr... Jag tror jag fick fram 3 ord när vi skulle sjunga den (allsång som tur var). Sen var det mer kramande ute på kyrkbacken innan vi åkte vidare mot scouthuset.

Festen blev så bra! Vi hade ett jättefint bildspel med över 200 bilder som min mamma lagt ner hur många timmar på som helst. Gamla bilder som scannats och bearbetats. Bildspelet var mycket uppskattat, vi hade ställt stolar i rummet och det satt folk och kollade på det hela tiden. Maten var god, tyvärr var det lite lite, så jag var en av många som inte fick några jordgubbar till efterrätt. Men jag tror ingen lämnade stället hungrig i alla fall. En annan "paradlåt" som vi hade var Blinka fyr av Öbarna. Den framfördes av oss och goda vänner till familjen. Den klarade jag av att sjunga utan att bryta ihop. Det finns en fin film på oss när vi sjunger den, som ni som är vänner med mig på Facebook har möjlighet att se.

Mycket prat, många minnen och ännu fler kramar senare så var jag helt slut. Många hade haft med sig blommor till kyrkan som vi samlade ihop och ställde i vaser när vi kom till festen. Vi delade ut dessa blommor till de som hjälpt till och så tog vi lite själva också. Jag ställde min enorma bukett framför ett av korten, sen när jag kom hem.

Synd att inte blommorna lever för evigt, för det blev väldigt fint.

Igår lördag så hade jag tänkt att först gå och hämta moppen, som varit på service. Sedan var det Hamnfestivalen i stan och så kunde man gå på öppet hus på Operan och lyssna på en föreställning. Men det sket sig... Jag insåg ganska snart på morgonen att höften inte skulle hålla för promenaden till verkstaden, så det fick bli buss. Jag gick de 1,5 km från Mölndals centrum till verkstaden. Fy satan vad ont jag hade i höften. Det tog en halvtimme att gå den korta vägen! Jag mer eller mindre kröp fram. Jag insåg att det skulle vara omöjligt att sticka in till stan och promenera mera. Det fick bli en dag på altanen. När jag var på Mölndals centrum gick jag in på Hemköp och hittade räkor för 149 kr/kg.

Jag var ju bara "tvungen" att köpa med mig ett kilo. Sen förbi Systembolaget och där köpte jag vin. Kvällen var "räddad"... :)

Vidare hem till altanen. Underbart väder, till och med för varmt. Jag fick faktiskt ta fram fläkten, för det var helt vindstilla. Jag tog också fram 3 kg kyckling, för jag tänkte laga den goda rätt som min svägerska bjöd på när vi träffades hemma hos mig förra veckan för att hedra pappa på hans födelsedag. Vid 16-tiden fick jag plocka in allt från altanen då det åskade något fruktansvärt och regnmolnen låg svarta över Mölndal/Kållered. Jag började med maten och insåg att röd lök vore gott. Jag åkte iväg till Maxi precis lagom tills regnet kom. Härligt sommarregn!

Här är kycklingen nyligen uttagen ur ugnen:

Jag skall skriva ner receptet snart, det är så enkelt och gott. Under täcket ligger alltså 3 kg kyckling, så jag har så jag klarar mig ett tag:

Det fick bli en riktigt stor skål när jag skulle ha in det i kylen.

Sen var det dags för räkor. Fast av någon orsak var jag inte sugen på vin då så det fick bli Pepsi Max...

Jag åt dem "au naturel", inget bröd, inget klet. Så gott. Säkert 2/3 kvar, så jag skall frysa in dem idag.

Ikväll skall min styvmor och jag gå och lyssna på Sångensemblen Amanda. De har en föreställning som de bara repat till ett par veckor, med Beatleslåtar. Annars har jag inga planer idag. Skönt. Det är tyvärr grått ute, och inte alls så varmt, men det går ju att slappa inne också.

Varje gång jag slänger en blick åt hållet där blommorna och kortet står så hugger det i magen. När skall jag fatta att han är borta? När kommer jag att sluta gråta bara jag ser kortet? Samtidigt VILL jag se kortet, en avancerad form av självplågeri...

Tack för alla fina kommentarer i fredags. De värmer så otroligt. Och jag kan meddela att jag kämpar på med att läsa ikapp era bloggar, nu har jag ca 150 olästa inlägg. Häromdagen var det ju över 800... Snart är jag i fatt!!

Ha en bra söndag!