Gomorron. Måndag igen. 3 veckor kvar att arbeta innan jag har 3 veckors semester. Känns långt borta just nu... Igår kväll kom jag hem från ytterligare en helg på Ellös. Det var lite lugnt på jobbet i fredags så jag tog några timmar extra ledigt och gick redan 14.30. Jag hade med mig mitt bagage till jobbet och åkte direkt. Ganska snart gjorde jag något som jag kan garantera att jag ALDRIG skall göra igen: jag sprang ner för en brant slänt, mot bussen som stod inne, med min tungt lastade "dramaten" bakom mig. Ni kan se vad som hände va? Vagnen angrep mig bakifrån och slog undan fötterna. Jag gjorde en snygg (?) volt ner och landade på höger knä. Passagerarna på bussen satt på första parkett. 2 omtänksamma passagerare kom ut ur bussen och hjälpte mig upp och fick på både mig och "dramaten" på bussen. Satan i gatan vad ont i knät jag hade! Vi kom iväg och jag konstaterade att mitt enda par jeans (det andra paret hade nyss gått sönder) nu var ett minne blott:
Jag kunde inte se hur själva knät såg ut, men ont som fasen gjorde det. Vi kom fram till Hjalmar Brantingsplatsen och jag haltade in på McDonald's och bad att få låna toaletten. Jag såg så anskrämlig ut att en ur personalen gav mig en femkrona så att jag skulle slippa betala. Knät var sårigt, men det blödde inte så mycket. Jag tvättade med lite vatten och haltade ut till hållplatsen igen. Där konstaterade jag att under de 30 minuterna jag hade att vänta innan Orustexpressen kom, så anlände minst 6 bussar av den linjen jag sprungit till när jag ramlade. Jag hade inte behövt springa. Men inte fasen tänkte jag på det när jag sprang!
När bussen kom så såg jag snabbt att den var knöfull. Jag visste att jag inte skulle klara av att stå hela vägen, jag kunde ju knappt stå upp alls. Jag la in min väska i bussens "mage" och stapplade upp på bussen. Jag frågade chauffören om jag kunde få sätta mig ner på golvet framme vid framdörrarna, men då var det en ung tjej på första raden som gav mig sin plats. Jag var så tacksam att slippa stå eller sitta på golvet. Resten av resan gick bra, men jag hade förbannat ont.
Jag kom ända fram till Ellös med ett byte till och linkade hem till min styvmors lägenhet. Alla var borta hos moster och åt middag, men jag kände att jag inte kunde gå "så lång" (ett par hundra meter...). Jag hade pappas nyckel till lägenheten så jag satte mig där istället. De andra kom så småningom och jag kom in till mormor. Min katt stack bara hon såg mig, och så var det under hela helgen. Jag har knappt fått peta på henne... Känns lite ledsamt faktiskt. Är hon sur på mig för att jag har övergett henne? Eller är det så att hon tror att jag skall tvinga henne att åka hem? Jag tror på alternativ 2. Hon trivs verkligen hos mormor. Det finns massor att göra, gräs och buskar att gömma sig under, en skottkärra som är ett utmärkt gömställe, eller också kan man ligga i fred under hammocken. Hon kommer aldrig att trivas hemma igen...
Knät gjorde fortfarande förbannat ont, det kändes som det gått igenom en köttkvarn. Jag knaprade Panodil så ofta man fick, men det lindrade bara lite. Jag tog mina sömntabletter och gick och la mig, men var vaken i stort sett hela natten (sov sammanlagt ca 1,5 h, uppdelat på kvartar). Tur jag hade Netflix och min DVD att hålla mig sällskap. Jag var uppe och gick några gånger, och var tror ni jag hittade Maggie? På mormors säng. Hon har, sedan jag fick henne i slutet av juli förra året, kanske sovit hos mig 5 ggr. De flesta av de gångerna har vi varit på Ellös. Men nu sover hon hos mormor varje natt. Svikar-katt...
Jag hade nästan lika ont när jag vaknade, och vid inspektion så såg knät ut så här:
Svullet och varmt var det. Idag när jag tittar på det så har jag dessutom väldigt många blåmärken... men jag går bättre och har bara ont när jag försöker böja benet.
På lördagen var Marita, mormor och jag på Göksäter (Bohusläns "Ullared") och handlade lite. I regnvädret var vi inte ensamma om den tanken. Men jag hittade ett par nya jeans i alla fall, och köandet tog väl "bara" en halvtimme. Igår söndag var det Maritas födelsedag, och jag var ensam representant för mina syskon med respektive. Mormor och jag sjöng för henne, fast hon hade redan gått upp när vi kom in :) Födelsedagsmiddag intogs med alla Maritas syskon med respektive och så mormor och jag. Sen blev jag körd till Varekil och tog bussen och tåget hem. Jag hade inte sytt upp mina nya jeans än, bara fått hjälp att nåla upp dem, så jag frös mycket på vägen hem i mina capri-byxor. Jag är mycket stolt över att jag sydde upp jeansen direkt när jag kom hem, så jag slipper det nu på morgonen.
På fredag bär det av uppåt igen. Jag hade inte tänkt åka upp för tredje helgen på raken, tänkte att de börjar väl bli trötta på mig. Men på lördag fyller både jag och Maggie år, och när jag sa till mormor i veckan att de fick fira henne ordentligt så sa hon att de räknade med att jag skulle komma också. Så det blir en födelsedagsmiddag nästa helg också.
I veckan skall jag in och ta nya prover på vårdcentralen, vi kämpar fortfarande för att få ordning på mina kalkvärden. Det går inte så bra...
Jag hoppas verkligen att knät blir bättre snart, för jag har saknat att promenera i helgen! Vill ut och gå!
Ha en bra vecka.
Jag kunde inte se hur själva knät såg ut, men ont som fasen gjorde det. Vi kom fram till Hjalmar Brantingsplatsen och jag haltade in på McDonald's och bad att få låna toaletten. Jag såg så anskrämlig ut att en ur personalen gav mig en femkrona så att jag skulle slippa betala. Knät var sårigt, men det blödde inte så mycket. Jag tvättade med lite vatten och haltade ut till hållplatsen igen. Där konstaterade jag att under de 30 minuterna jag hade att vänta innan Orustexpressen kom, så anlände minst 6 bussar av den linjen jag sprungit till när jag ramlade. Jag hade inte behövt springa. Men inte fasen tänkte jag på det när jag sprang!
När bussen kom så såg jag snabbt att den var knöfull. Jag visste att jag inte skulle klara av att stå hela vägen, jag kunde ju knappt stå upp alls. Jag la in min väska i bussens "mage" och stapplade upp på bussen. Jag frågade chauffören om jag kunde få sätta mig ner på golvet framme vid framdörrarna, men då var det en ung tjej på första raden som gav mig sin plats. Jag var så tacksam att slippa stå eller sitta på golvet. Resten av resan gick bra, men jag hade förbannat ont.
Jag kom ända fram till Ellös med ett byte till och linkade hem till min styvmors lägenhet. Alla var borta hos moster och åt middag, men jag kände att jag inte kunde gå "så lång" (ett par hundra meter...). Jag hade pappas nyckel till lägenheten så jag satte mig där istället. De andra kom så småningom och jag kom in till mormor. Min katt stack bara hon såg mig, och så var det under hela helgen. Jag har knappt fått peta på henne... Känns lite ledsamt faktiskt. Är hon sur på mig för att jag har övergett henne? Eller är det så att hon tror att jag skall tvinga henne att åka hem? Jag tror på alternativ 2. Hon trivs verkligen hos mormor. Det finns massor att göra, gräs och buskar att gömma sig under, en skottkärra som är ett utmärkt gömställe, eller också kan man ligga i fred under hammocken. Hon kommer aldrig att trivas hemma igen...
Knät gjorde fortfarande förbannat ont, det kändes som det gått igenom en köttkvarn. Jag knaprade Panodil så ofta man fick, men det lindrade bara lite. Jag tog mina sömntabletter och gick och la mig, men var vaken i stort sett hela natten (sov sammanlagt ca 1,5 h, uppdelat på kvartar). Tur jag hade Netflix och min DVD att hålla mig sällskap. Jag var uppe och gick några gånger, och var tror ni jag hittade Maggie? På mormors säng. Hon har, sedan jag fick henne i slutet av juli förra året, kanske sovit hos mig 5 ggr. De flesta av de gångerna har vi varit på Ellös. Men nu sover hon hos mormor varje natt. Svikar-katt...
Jag hade nästan lika ont när jag vaknade, och vid inspektion så såg knät ut så här:
Svullet och varmt var det. Idag när jag tittar på det så har jag dessutom väldigt många blåmärken... men jag går bättre och har bara ont när jag försöker böja benet.
På lördagen var Marita, mormor och jag på Göksäter (Bohusläns "Ullared") och handlade lite. I regnvädret var vi inte ensamma om den tanken. Men jag hittade ett par nya jeans i alla fall, och köandet tog väl "bara" en halvtimme. Igår söndag var det Maritas födelsedag, och jag var ensam representant för mina syskon med respektive. Mormor och jag sjöng för henne, fast hon hade redan gått upp när vi kom in :) Födelsedagsmiddag intogs med alla Maritas syskon med respektive och så mormor och jag. Sen blev jag körd till Varekil och tog bussen och tåget hem. Jag hade inte sytt upp mina nya jeans än, bara fått hjälp att nåla upp dem, så jag frös mycket på vägen hem i mina capri-byxor. Jag är mycket stolt över att jag sydde upp jeansen direkt när jag kom hem, så jag slipper det nu på morgonen.
På fredag bär det av uppåt igen. Jag hade inte tänkt åka upp för tredje helgen på raken, tänkte att de börjar väl bli trötta på mig. Men på lördag fyller både jag och Maggie år, och när jag sa till mormor i veckan att de fick fira henne ordentligt så sa hon att de räknade med att jag skulle komma också. Så det blir en födelsedagsmiddag nästa helg också.
I veckan skall jag in och ta nya prover på vårdcentralen, vi kämpar fortfarande för att få ordning på mina kalkvärden. Det går inte så bra...
Jag hoppas verkligen att knät blir bättre snart, för jag har saknat att promenera i helgen! Vill ut och gå!
Ha en bra vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar