Gomorron. Torsdag. Snart helg. De senaste mornarna har jag varit väldigt trött. Tycker att jag kommer i säng i tid på kvällarna (ca 22) men skulle uppenbarligen behöva sova mer. Men jag ger mig katten på att jag inte sover så himla mycket mer lördag morgon när jag kan... Så är det alltid.
Igår chattade jag med en Facebookvän som funderar på att göra en Gastric Bypass. Jag berättade både positiva och negativa saker med operationen. Dels det som gäller mig och dels det som jag hört av andra. Jag är med i en grupp på Facebook för långtidsopererade (minst 3 år som opererad) och där skrivs en del. Givetvis är det de som har frågor eller problem som skriver mest, så är det ju alltid. Det finns några skräckexempel på att det har gått väldigt illa, det är skrämmande. Men det finns många som det har gått väldigt bra för.
Jag sitter ju i den sitsen att jag aldrig gick ner allt. Jag är definitivt inte ensam (så skönt att veta att jag inte är ensam). Sen finns det också många som visserligen gick ner allt, men sen har gått upp massor eller allt igen. Båda dessa situationer innebär väldigt mycket skam. Att vi "inte ens lyckades med en operation". Jag är så förbannat trött på att alltid skämmas för mig själv. Jag försöker tänka på att jag 100 gånger hellre har det som jag har det nu (det vill säga fortfarande kämpande med vikten) än som de som det har gått riktigt illa för. Sådana som är opererade över 20 ggr och inte får behålla någon mat alls, som bara lever på näringsdropp. Som får åka ambulans till sjukhuset var och varannan dag för intravenös smärtlindring p.g.a. smärtor i magen.
Sen finns det andra som har drabbats av akuta näringsbrister (vitaminer/mineraler). De som har fått absolut järnbrist har ett helvete, med förlamande trötthet och en sjukvård som inte lyssnar på dem. De måste ner i botten med sina värden innan de kan få järn intravenöst, vilket är det enda som hjälper. Sjukvården hade istället kunna lyssna på dessa personer som känner sina kroppar bäst och ge dem järnet innan det blir för jäkligt.
En sak som är väldigt viktig att inse innan man opererar sig är att detta är ingen "quick fix". Bara för att man gör operationen så blir min inte smal per automatik. Jag tror det sägs att man har ett år på sig, eller ett och ett halvt. Sen har tarmen vant sig vid att ta emot otuggad mat och uppför sig precis som en magsäck. Allt efter det är det vanlig viktnedgång, d.v.s. man får kämpa som en icke-opererad, som gäller. En annan sak är att de problemen man hade före operationen, t.ex. en ätstörning, inte försvinner. Alla sådana problem är kvar.
Jag gjorde ju min operation i Tyskland, med absolut ingen behandling innan och ingen vård efteråt. Alla problem jag hade före operationen är kvar. Nu har jag turen (ja, jag tycker jag har haft tur) att ha fått vissa biverkningar av operationen. Jag kan inte äta för mycket socker, för då somnar jag. Jag kan inte äta mycket fett, för då mår jag illa. Jag kan t.ex. inte äta fet fisk som lax och ha en majonnässås till det. Det blir för mycket fett. Hade jag inte haft dessa 2 biverkningar är jag övertygad om att jag hade gått upp ännu mer än jag gjort. Jag gick ju upp ca 10 kg för 2,5 år sedan när pappa var sjuk och jag mådde skit, men sen dess har jag mer eller mindre stått still. Jag får vara glad för det och inte tracka ner på mig själv hela tiden, vilket jag är specialist på. Jag bara saboterar för mig själv. Stångar pannan blodig på hur jag är för det mesta. Så frustrerande.
En annan sak är att jag har blivit "allergisk" mot kolhydrater. Det känns som att det räcker med att jag tittar på t.ex. en brödskiva så går jag upp. Så känslig! Enda sätter för mig att gå ner är att totalt avstå från kolhydrater verkar det som. Det är inte kul att leva så... Visserligen klarar jag inte av att äta för mycket kolhydrater, men lite! Min morrongröt däremot, den mår jag bara bra av. Fast den kanske hindrar mig att gå ner den också...
Sen är det det här med att jag alltid måste veta vad och när jag skall få mat nästa gång. Jag har, här i bloggen, blivit beskylld för att vara matfixerad. Ja, det är jag. Men det är för att jag mår så förbannat dåligt om jag inte får mat (proteiner) med jämna mellanrum. Jag får blodsockerfall som inte är roliga. Illamående, väldiga skakningar, svettas så det sprutar i pannan, yrsel och huvudvärk. Inte roligt alls.
Oj. Detta blev långt. Jag skulle ju bara skriva ett par rader... Sorry. Men om det är någon som har frågor/funderingar så är det bara att fråga på. Nu till den stora frågan: Skulle jag göra om operationen idag om jag vetat allt det jag vet idag (jag visste alltså absolut ingenting när jag gjorde min operation i juni 2010)?
Svar JA. MEN jag tror nog att jag skulle ha velat göra den i Sverige, med ordentlig uppföljning. Det kanske hade gått bättre om jag hade haft en dietist att rådfråga, nu fick jag ju klara mig helt själv. Så om någon frågar mig om jag tycker att de skall genomgå operationen så svarar jag JA. Bara personen är medveten om alla risker/allt arbete det innebär.
Nog om detta.
Det blev ingen promenad (mer än till Maxi och hem) igår heller, det är alldeles för varmt. Jag svettas som en gris i ansiktet och på ryggen när jag är ute och går i värmen, det är inte skönt. Jag vill inte att hösten skall komma, men lite svalare hade inte varit dumt. Knäppt va?
Avslutar med en bild på något annat knäppt: min katt som ligger och kollar på TV på rygg...
Onsdag 19 augusti 2015:Igår chattade jag med en Facebookvän som funderar på att göra en Gastric Bypass. Jag berättade både positiva och negativa saker med operationen. Dels det som gäller mig och dels det som jag hört av andra. Jag är med i en grupp på Facebook för långtidsopererade (minst 3 år som opererad) och där skrivs en del. Givetvis är det de som har frågor eller problem som skriver mest, så är det ju alltid. Det finns några skräckexempel på att det har gått väldigt illa, det är skrämmande. Men det finns många som det har gått väldigt bra för.
Jag sitter ju i den sitsen att jag aldrig gick ner allt. Jag är definitivt inte ensam (så skönt att veta att jag inte är ensam). Sen finns det också många som visserligen gick ner allt, men sen har gått upp massor eller allt igen. Båda dessa situationer innebär väldigt mycket skam. Att vi "inte ens lyckades med en operation". Jag är så förbannat trött på att alltid skämmas för mig själv. Jag försöker tänka på att jag 100 gånger hellre har det som jag har det nu (det vill säga fortfarande kämpande med vikten) än som de som det har gått riktigt illa för. Sådana som är opererade över 20 ggr och inte får behålla någon mat alls, som bara lever på näringsdropp. Som får åka ambulans till sjukhuset var och varannan dag för intravenös smärtlindring p.g.a. smärtor i magen.
Sen finns det andra som har drabbats av akuta näringsbrister (vitaminer/mineraler). De som har fått absolut järnbrist har ett helvete, med förlamande trötthet och en sjukvård som inte lyssnar på dem. De måste ner i botten med sina värden innan de kan få järn intravenöst, vilket är det enda som hjälper. Sjukvården hade istället kunna lyssna på dessa personer som känner sina kroppar bäst och ge dem järnet innan det blir för jäkligt.
En sak som är väldigt viktig att inse innan man opererar sig är att detta är ingen "quick fix". Bara för att man gör operationen så blir min inte smal per automatik. Jag tror det sägs att man har ett år på sig, eller ett och ett halvt. Sen har tarmen vant sig vid att ta emot otuggad mat och uppför sig precis som en magsäck. Allt efter det är det vanlig viktnedgång, d.v.s. man får kämpa som en icke-opererad, som gäller. En annan sak är att de problemen man hade före operationen, t.ex. en ätstörning, inte försvinner. Alla sådana problem är kvar.
Jag gjorde ju min operation i Tyskland, med absolut ingen behandling innan och ingen vård efteråt. Alla problem jag hade före operationen är kvar. Nu har jag turen (ja, jag tycker jag har haft tur) att ha fått vissa biverkningar av operationen. Jag kan inte äta för mycket socker, för då somnar jag. Jag kan inte äta mycket fett, för då mår jag illa. Jag kan t.ex. inte äta fet fisk som lax och ha en majonnässås till det. Det blir för mycket fett. Hade jag inte haft dessa 2 biverkningar är jag övertygad om att jag hade gått upp ännu mer än jag gjort. Jag gick ju upp ca 10 kg för 2,5 år sedan när pappa var sjuk och jag mådde skit, men sen dess har jag mer eller mindre stått still. Jag får vara glad för det och inte tracka ner på mig själv hela tiden, vilket jag är specialist på. Jag bara saboterar för mig själv. Stångar pannan blodig på hur jag är för det mesta. Så frustrerande.
En annan sak är att jag har blivit "allergisk" mot kolhydrater. Det känns som att det räcker med att jag tittar på t.ex. en brödskiva så går jag upp. Så känslig! Enda sätter för mig att gå ner är att totalt avstå från kolhydrater verkar det som. Det är inte kul att leva så... Visserligen klarar jag inte av att äta för mycket kolhydrater, men lite! Min morrongröt däremot, den mår jag bara bra av. Fast den kanske hindrar mig att gå ner den också...
Sen är det det här med att jag alltid måste veta vad och när jag skall få mat nästa gång. Jag har, här i bloggen, blivit beskylld för att vara matfixerad. Ja, det är jag. Men det är för att jag mår så förbannat dåligt om jag inte får mat (proteiner) med jämna mellanrum. Jag får blodsockerfall som inte är roliga. Illamående, väldiga skakningar, svettas så det sprutar i pannan, yrsel och huvudvärk. Inte roligt alls.
Oj. Detta blev långt. Jag skulle ju bara skriva ett par rader... Sorry. Men om det är någon som har frågor/funderingar så är det bara att fråga på. Nu till den stora frågan: Skulle jag göra om operationen idag om jag vetat allt det jag vet idag (jag visste alltså absolut ingenting när jag gjorde min operation i juni 2010)?
Svar JA. MEN jag tror nog att jag skulle ha velat göra den i Sverige, med ordentlig uppföljning. Det kanske hade gått bättre om jag hade haft en dietist att rådfråga, nu fick jag ju klara mig helt själv. Så om någon frågar mig om jag tycker att de skall genomgå operationen så svarar jag JA. Bara personen är medveten om alla risker/allt arbete det innebär.
Nog om detta.
Det blev ingen promenad (mer än till Maxi och hem) igår heller, det är alldeles för varmt. Jag svettas som en gris i ansiktet och på ryggen när jag är ute och går i värmen, det är inte skönt. Jag vill inte att hösten skall komma, men lite svalare hade inte varit dumt. Knäppt va?
Avslutar med en bild på något annat knäppt: min katt som ligger och kollar på TV på rygg...
Motion:
11.091 steg (hälsosamt tempo 1.691 steg)
99 aktiva minuter
(mål 10.000 steg/100 minuter)
Mat:
Frukost: Gröt av grynblanding, Stevia, kanel och frysta bär
Mellis: 1 ägg
Lunch: Nötfärsbiff, sjögräsnudlar, röd råkostsallad
Mellis: En liten burk Lindahls kvarg
Middag: Grillad kyckling, röd råkostsallad, balsamvinäger
Ha en bra torsdag. Snart helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar