Synden straffar sig själv

Gomorron. Idag säger jag grattis till min äldsta brorsdotter Rebecca på hennes 25-årsdag. Jag minns så väl första gången jag såg henne, när hon var lite drygt 9 månader gammal. Hon föddes när jag var i USA, det var därför det dröjde så innan jag fick se henne. Jag hade med mig en rolig leksak till henne, det var en slags kudde som man fyllde med vatten. Ovansidan var genomskinlig och botten var blå, och inuti fanns det massa djur gjorda av något svampliknande material. När man slog med handen på kudden, eller la sig på den, flyttade djuren på sig, hon älskade det. Jag ser det framför mig när vi sitter i trädgården hos pappa och Marita en strålande sommardag i slutet av juli eller början av augusti 1991. Tyvärr har jag inte det kortet i datorn, så jag kan inte visa er.

Igår kom mitt sista (?) armband.

Aldrig ensam handlar om psykisk ohälsa. Att man inte skall gömma det utan våga tala om hur man mår. Bra initiativ!!

Nu har jag måånga armband på armen...

Det får nog inte plats så många fler :) Färgglad är jag i alla fall.

Nej, det blev ingen simning igår. Synden straffade sig själv... På eftermiddagsfikat igår bjöd kollegorna på Turkish delight, för de hade varit i Istanbul i helgen. Jag tog ett par stycken och förundrades över att jag inte sockerdumpade på dem. När jag äter något sött reagerar jag oftast direkt. Antingen får jag hela magen full med fjärilar (svårt att förklara) eller också blir jag fruktansvärt trött. Men dum som jag var så tog jag alltså några stycken. Men reagerade inte. Då. Ganska exakt 2 timmar senare, på vägen hem (en promenad på ca 7 minuter) får jag en reaktion. Jag vet inte om det var ett kraftigt blodsockerfall eller det som kallas sen dumpning (symptomen är desamma), men jag höll på att inte ta mig hem.

Jag började skaka och svettas och blev så svag att jag nästan fick krypa hem. Väl hemma så var det bara att dyka in i kylskåpet och hitta proteiner och kolhydrater. Kolhydraterna fick bli knäcke, proteinerna fick bli några lax-nuggets jag köpt i fiskdisken tidigare i veckan.

Både varmrökta och kallrökta, riktigt goda, fungerade väldigt bra i denna lilla kris. Fram med fläkten, det fullkomligen rann i ansiktet på mig. Efter en timme ungefär slutade jag skaka. Men det var inte snack om att sticka iväg någonstans, jag var supersvag hela kvällen. Vid 21-tiden så kände jag mig normal igen.

Så inga mer Turkish deligt för mig. Undrar när jag skall lära mig hur jag funkar... fast denna reaktion var ju inte precis normal för mig. Men en bra grej vore ju om jag höll mig borta från sötsaker helt. Någon gång skall jag väl lyssna ;)

Idag är det torsdag, det innebär kören ikväll. Och lite extra på jobbet, då tjejen som svarar i vår telefon (vår ekonomiassistent) är på semester torsdag-tisdag. Då får jag svara i telefon, något jag hatar. Men men, det skall väl gå det med.

Ha en bra dag!