Höstfärger

Gomorron. Onsdag. Bara 2 arbetsdagar kvar tills jag får ett litet break med en hel semesterdag. Jag får inte glömma att avaktivera mina mobillarm, himla tråkigt om jag väcks klockan 5 även på fredag.

Jag kan väl inte säga att jag är så där fruktansvärt förtjust i hösten. Jag gillar verkligen inte när det är kallt, jag är en väldigt frusen person. Vilket är lite konstigt eftersom jag svettas väldigt lätt. Jag trivs nog bäst när det är LAGOM :) Men något jag gillar med hösten är alla färger. Min lilla häck är så fin nu med de gula bladen.

Synd att de inte stannar kvar hela vintern. I helgen blir det ju också ännu mer påtagligt att vi är på väg mot den hemska vintern, eftersom vi går över i vintertid. Jag säger "hemska vintern" för den årstiden gillar jag verkligen inte. Snö, is och kyla gör det svårt att köra moppen. Jag fryser hela tiden. Mörkt är det också. Man kan bli deppig för mindre.

På tal om deppig så har jag haft en intervju i ett TV-program i huvudet i ett par veckor. TV-programmet är Akuten som sänds på sena söndagskvällar i SVT1. Det handlar om Kings Cross Hospital i London och vad som händer på akuten under 24 h. En av patienterna för ett par veckor sedan var en äldre man som sökt för något jag glömt vad det var. Men i intervjun efteråt så sa han något som fastnat hos mig: Jag har aldrig varit riktigt lycklig. Och det stämmer (sorgligt nog) på mig. Jag känner det alltid som om jag står vid sidan om allt roligt. Att jag aldrig riktigt kan ta del och vara med när något (bra eller dåligt) händer. Det är skitsvårt att förklara, men det är precis som om jag lever mitt liv med en barriär mellan mig och livet. Jag blir aldrig riktigt glad eller riktigt ledsen eller riktigt arg eller riktigt "någonting". Alltid något emellan som gör att jag inte får kontakt med mina känslor. Det är som om jag går och väntar på att jag också skall få vara med och leka. Det här låter så jävla patetiskt att jag blir mörkrädd, men jag ville i alla fall skriva ner det.

Detta var något jag och "min" psykologistudent pratade mycket om under de 1,5 åren jag gick hos honom. Sista halvåret pratade vi ju väldigt mycket om hur jag skulle reagera den dagen pappa dog. Jag visste ju inte om jag skulle bryta ihop fullkomligt eller bara "glida med" och inte känna så mycket. Sen blev det så dumt att jag slutade hos honom dagen innan pappa dog, så vi fick aldrig prata igenom det efteråt. Med facit i handen kan jag säga att jag reagerade på båda sätten. Men det hade varit skönt att få prata om det, nu blev det helt fel eftersom det inte blev något avslut.

"Daten" igår med ryssen som hjälpt mig med backup-programmet gick snabbt. Det visar sig att det tydligen funkar nu. Programmet har lyckats att ta en hel backup utan avbrott, och de inkrementella backuperna efter det är inga problem då de är så små. Datorn tappar tydligen kontakten med min externa hårddisk (NAS) och då är det svårt att ta en backup. Men nu går det. Jag hade planerat att detta skulle ta ett par timmar som förra gången, men nu tog det bara en kvart. Så jag har tagit fram allt jag skall ta med mig till Ellös, det är redo att packas ner. Jag tror att jag tar min "dramaten" och packar i, så enkelt att dra och det är ju en del byten med buss.

Ikväll blir det Yinyoga för tredje gången. Får se vad jag tycker efter det. Var lite skeptisk även efter förra gången, fastnar jag inte ikväll så återgår jag till våtvästen.

Ha en bra onsdag!